Överäter

Jag hetsåt när jag var yngre tonåring, började såklart gå upp i vikt, min familj är dock väldigt kroppsfokuserad.
Jag hetsåt för att jag ville känna kontroll över något och dämpa min ångest, jag fick ständigt höra hur smal och snygg min syster var, men jag var ju ?charmigare? (läs, den fulare men roligare systern). 

min mamma tog mig åt sidan och sa att jag började gå upp i vikt, började prata massor kring mat, vad som är bra, vad som är dåligt. Jag blev otroligt ledsen, för även om jag utåt såg ut att må bra, mådde jag väldigt dåligt inombords. min pappa och mamma tog med mig på promenader, jag gick ju ner i vikt men sökte ett annat slags kontrollbehov för att dämpa ångesten. Istället fick jag ortorexi (träningsmani och extremt kontrollbehov av mat). Jag tränade varje dag, kunde springa milen innan skolan, jag vägrade äta något som någon annan tillagat, behövde veta kalorierna i allt jag åt. 

Jag blev extremt vältränat utåt, men mådde ändå kasst. nu är jag frisk, men hjärnspöken finns kvar. jag är ?rädd? för vit pasta, vitt bröd, jag äter inte om min man Inte köpt fullkorn exempelvis. Såna fix idéer finns kvar.

det jag vill säga med detta, ta hjälp av ett proffs, barn kan reagera extremt olika på dessa kommentarer om mat. Jag önskar att min mamma tog hjälp av ett proffs istället, kanske hade jag inte behövt leva med ett ständigt kroppshat, som jag gör idag trots att jag inte är överviktig. Även om hon menade väl så kändes det som att allt Som spelade någon roll var min vikt och mitt utseende, istället för mitt välmående.