Lämnad pappa med problem

Hallåj
Långt inlägg trots att de kortats ner

För 3 månader (läs januari)sedan släppte min exsambo (f26) bomben att hon inte ville leva med mig(m30) längre.
Hon gjorde detta 10 minuter innan min far och syster skulle hälsa på hos oss i 2 dagar och 1 vecka innan dottern fyllde 2 år. Blev väldigt stel stämning den helgen kan man säga.

Bakgrund: hon sa i september förra året (2 veckor innan min födelsedag) att hon börjat tappa känslorna. Jag bröt ihop, mådde inte bra på jobbet men hemma med barnen blev de lättare. Vi pratade o pratade varje kväll o natt i en vecka tills vi kom fram till o försöka igen. Parterapi ville hon inte testa utan vi kunde lösa själva. Kom fram till lösningar och googlade hur man kunde fixa förhållanden. 
Allt flöt på bra igen och vi pratade om de en dag varje vecka och hon sa att de kändes bättre. Jag fick upp hoppet och hon med. 

Spola sen fram 4 månader och min värld rasade samman åter igen. Jag tog all hennes energi ifrån henne tydligen, hon fick ingen tid för sig själv, trots att de var ja som hämtade barnen från förskolan, lagade mat, vi turades om o natta barnen och att städa. Hon va ute med kompisar minst 2 gånger i månaden och jobbade ofta över. Hennes föräldrar hälsade på 2 gånger i veckan och ville hon göra något ute eller själv så fick hon göra det. Så egentid hade vi båda 2.
Men det var tydligen inte bra för henne.

När hon sa att hon ville göra slut så ville jag inte bryta ihop igen inför barnen, så jag åkte hem till min mamma. Sov där i 3 nätter efter att ja hämtat barnen o hon kommit hem. Hon sa inget till mig dessa dagarna.
Första helgen efter "bomben" fick jag ha barnen själv i vårt hus då hon skulle ut o festa så va borta fredag-söndag.

2 veckor efter uppbrotten så va de slut med de gamla livet. Allt som va vårat skulle nu skrivas över på henne, bil, hus, internet, el osv.
Så nu bor ja fortfarande hos mamma då svårt att hitta boende nära barnen och tillräckligt stort för mig o 3 barn (2a med kokvrå funkar liksom inte). Plus att jag måste byta jobb om jag ska kunna ha barnen VV som tydligen är det som gäller.

Är helt förkrossad, hela mitt liv bortsvept ifrån mig på 2 veckor. Sambo, barnen (till viss del), hus, fritiden som spenderades hemma och med familjen, hennes sida av familjen, allt det vardagliga som ja förut längtade till. Den personen som alltid funnits där för mig vill nu inte prata med mig.

Jag spenderade så mycket tid hemma och prioriterade familjen. Tacken för det är att det tas ifrån mig. För att jag i grunden blivit tråkig.
Vi hade ett bra förhållande i nästan 8 år, aldrig bråkat, inga problem i sängen (har frågat) och barnen har inte märkt av något emellan oss föräldrar. Det märks på hur dom nu tar det och teckningar som de målar på dagis.

Jag hoppades ju på att hon skulle märka av min frånvaro när ja varit borta, men nu 3 månader senare så verkar de inte bry henne alls att hon nu får göra allt, lämna o hämta barn. Sena middagar med dem, kort tid innan läggdags och faktiskt mindre egentid förutom VH då jag nu har haft barnen.
Men inte ett uns av att jag saknas i hennes liv.
Jag saknar min familj varje dag. Vad hon tänker vet jag inte då hon inte vill prata med mig. Vet inte om de finns en ny eller om hon bara vill ha roligt

Mitt problem är att för att få denna nya trista bajsverkligheten att gå ihop så måste jag byta jobb, hitta nåstans att bo där 3 barn får plats, är nära till deras förskola och deras mammaHar 1 månad på mig att hämta min"skit" som är kvar i bodar och vind. Har ingen dragkrok så kan int köra släp. Jag har ingen ork eller lust att göra något de dagarna ja är ensam utan barnen.

Vad ska jag göra för attklara av mitt nya liv där jag är ensam, missar minst halva mina barns uppväxt och har fått en helt ny verklighet att förhålla mig till?
Hur kan en person gå från att säga "jag älskar dig" till "jag vill göra slut" på 3 dagar?
Är ju inte bara oss 2 de drabbar, utan 3 små barn och våra respektive familjer som blev lika chockade dom och våra jobb och framtida dagar ändras ju totalt.
Känns en smula egoistiskt att lämna utan att ens vilja prata om det eller försöka ordentligt med hjälp, speciellt med barn.

Orkade du läsa ända hit så tackar jag dig

Just där va jag nog otydlig, det är hennes föräldrahem och vi köpte det av hennes mor. Hon hade första tjing på de i arvsled endå så hade känts konstigt om jag skulle tagit huset. Skulle vi sålt de så hade vi båda varit i samma sits med att försöka hitta boende för 4 personer så var för barnens skull också.
Varannan helg för att hon måste få ha barnen på helger också och just nu med mitt jobb så kan jag inte lämna dem på fösrskolan då jag börjar jobba klockan 03

Vill inte vara en blöt pöl men med nuvanande blöta situation så blir desåhär just för barnens skull. Har ju inte tänkt att ha de såhär för evigt

Ja vi köpte huset, hon står kvar på lånet som blev. Hon skulle inte ha råd att köpa ut mig utan att ta lån som hennes ekonomi inte skulle klara av och det drabbar tillslut barnen
Det var våran gemensamma bil för bilbarnstolarnas skull

Menar du att jag varit för snäll mot henne? Skulle jag tagit i och krävt hälften av allt bara för att? istället för att vara storsint?

Pengar att köpa för finns. Det är hus/lägenheter/stugor som inte finns