Placerad dotter! Kommer jag få hem henne?

Jag hatar att påpeka det.. men om ni träffar er dotter 2h i veckan...och hon bor i en fosterfamilj resten av tiden är ni troligen mer främlingar för henne än vad de är... Ja det kommer skada er och hennes relation. Men det betyder inte att det inte går att åtgärda med tiden... Lyft det till soc att ni skulle vilja få utökat umgänge först och främst. Gå inte på med att ni vill ha henne på heltid direkt utan föreslå först att ni skall få mer och längre umgänge. Sen kanske över natten.. så att ni sakta bygger upp er relation igen. För sen när det väl är dags att få hem henne så är det inte så troligt att ni får henne 100% på engång... Hon är för liten... ni kommer behöva göra det långsamt. Så föreslå att ni börjar öka på redan nu. 

Jag förstår att ni vill ha hem er dotter och att du känner att du är frisk och inte skall behöva genomgå detta. Och ja det är många med schizofreni som har barn. För vissa har det gått bra för andra har det inte gjort det... Man måste ibland utreda för att se om er dotter skulle ta skada av att leva med er... Jag vet det är jobbigt... Men försök att ha tålamod och förtroende att de försöker göra det som är bäst för din dotter. Du vill väl att hon skall ha det bästa liv hon kan få eller hur? Er vilja att få hem henne kan inte räknas mer än er vilja att hon skall må bra... 

Men som sagt lyft att ni vill ha mer umgänge det är ett första steg! 

Jag har redan tagit upp det med soc och dom sa nej. Dom gav ingen riktig anledning varför. Jag tycker en gång i veckan i 2 timmar är alldeles för lite och kommer skada våran relation. Ändå så tycker jag att hon är väldigt glad över att se oss och vill ständigt bli buren (hon börjar gråta om jag försöker lägga ner henne) och vill ha våran närhet och uppmärksamhet. Någon slags "connection" till oss finns det trots allt. Jag försöker verkligen så gott jag kan och tar emot all hjälp jag kan få, och min sambo också. Klart jag vill att hon ska ha ett bra liv och vill hennes bästa, men jag tror hon hade haft det bra med oss. Ska soc hålla det över mitt huvud i all evighet att jag va sjuk i början när min dotter var nyfödd? Jag är inte i samma sits idag. Tack så mycket. Jag kommer ta upp umgänget ännu en gång! 

Dessutom har allting sköts så dåligt, jag fick inte äta mina mediciner när jag var gravid (i efterhand fick jag veta att JO det får man visst om det verkligen behövs), jag förlorade båda mina föräldrar med kort tid emellan, och därmed blev sjuk och var sjuk ända fram tills jag födde min dotter, och även på utredningshemmet. Jag fick äntligen medicin under tiden jag var där (det fick jag sköta och be om själv hos vuxenpsykiatrin) men det tog några månader innan den började funka. Utredningshemmet sa att dom var utbildade när det gällde min diagnos men det var dom inte, och fattade inte att jag var sjuk utan bara trodde att jag är rädd, orolig, stressad och bråkar med min sambo i vanliga fall också. Min sambo försökte förklara till soc att jag är sjuk och att jag har vanföreställningar där jag tror att han ska ta min dotter ifrån mig och att hela personalen är med på det. Ändå tyckte soc att jag skulle stanna kvar på hemmet fast jag uppenbarligen mådde PISS och var psykotisk? DOM om någon brydde sig då inte om min dotters säkerhet.

Fast det du visade var ju vad de har gjort bedömningen på. De kan ju inte gärna tro. hur många föräldrar har ljugit tror du? 

vems ansvar var det att du skulle få medicin? Är du omyndigförklarad? det ingår i att vara vuxen att inte skylla på andra. 

du var säkerligen fri att lämna hemmet men utan din dotter. Var du så illa att du var på väg att skada din dotter kan dem ju inre låta er gå med henne  

 

Dom borde tagit mig till psyk på tvång då eller skrivit ut mig från hemmet, jag var SJUK och hade 0 sjukdomsinsikt men ÄNDÅ lyckades jag be om medici på något sätt. Soc borde inte ha låtit mig få va på hemmet under den tiden med min dotter, men ändå gjorde dom det. Dom hade kunnat tillsammans med personalen skrivit ut mig från hemmet. Min sambo hade kunnat ta ansvaret så länge tills jag blev frisk. Soc ska ju finnas där för att skydda barn och se till att deras behov kommer först. I mitt fall så gjorde dom inte det. Och ja, jag fick lämna hemmet om jag ville, men du tror jag ville det? Nej, jag trodde jag var fullt kapabel till att sköta min dotter och att min sambo var en hemsk narcissist som försöker ta mitt barn ifrån mig och att hela personalen var med på det. Du hör ju, jag var sjuk. Jag skyller inte på någon men dom skötte det inte särskilt bra. 

Tror tyvärr det finns en överhängande risk att TS och hennes sambo aldrig kommer få tillbaks sitt barn. Tiden talar emot. 

Socialen har inget incitament för att verka i en sådan riktning. Enligt deras synsätt är ett barn "skyddat" om det skiljs från sina föräldrar. Så länge barnet är placerat har de inget att kriga för. De kommer inte lägga två strån i kors för att TS ska få tillbaks sitt barn - tvärtom. 

Vill TS däremot ha tillbaks sitt barn kan Socialen uppfatta det som en risk och extra jobb för dem. Tiden talar dessutom mot TS. Ju längre tiden går, desto mindre anknytning har ju hon och hennes sambo till barnet. Det kommer också att vändas mot dem. Socialen kommer försöka dra ut på det här. Sedan kommer tidsfaktorn att vändas mot dem. 100% garanti. 

Ja eller hur! Detta är exakt vad jag har gått och tänkt på! Att dom drar ut på tiden och att vi inte kommer få våran dotter hem igen. Jag förstår att dom vill att den där jävla utredningen ska bli klar men samtidigt så kändes det som att dom bara vill dra ut på tiden. Min magkänsla säger att detta är riktigt dåligt. Jag försöker lita på dom, för dom lovade att det bara skulle vara en tillfällig placering men ju mer jag tänker på det, så känns det som att dom tillsist kommer göra så som andra har skrivit, att våran dotter ej kommer hem igen. Kontakta advokat är det enda jag kan göra just nu. 

Det är även mitt råd. Kontakta duktigt juridiskt biträde så snart som möjligt, helst imorgon, behöver inte nödvändigtvis vara en advokat, men någon som kan regelverket på sina fem fingrar och som har hanterat liknande fall tidigare. Jag tror socialen är skyldiga att ompröva placeringen med regelbundna intervall. De kan inte hänvisa till någon utredning hur länge som helst. Men när tiden går kommer det garanterat vändas mot dig. 
Tycker synd om dig, din sambo och givetvis erat gemensamma barn.
Barn som växer upp utan sina föräldrar far i princip alltid illa. Det här tycks inte socialtjänsten riktigt förstå, utan de går alltid in med invärdet att de biologiska föräldrarna utgör en säkerhetsrisk för sina egna barn. Föräldrar som blir anmälda bemöts alltid med misstro. 

Lycka till!

Och vad händer om det skulle hända igen? Vem ska ta ansvaret om ni är hemma? Din sambo kunde bevisligen inte heller se vad som var bäst i situationen, och så sent som i början av tråden fanns det inte på kartan att ni skulle flytta isär. 
Det låter inte heller som att nån vet om du är rätt medicinerad iom att du inte är diagnosticerad? 

Jag tycker däremot också att du ska kontakta advokat/jurist så ni har någon att diskutera med. 

Om det skulle hända igen får min sambo ta ansvaret tills jag är frisk. Vi har även många människor runtomkring som kan hjälpa till. Jag har tänkt på att vi kanske kan separera tills utredningen är klar. Vi vill helst vara en familj. Nej, men medicinen jag tar funkar bra för mig iallafall. Någon form av psykossjukdom har jag ju. Och den medicinen jag tar funkar för många olika psykossjukdomar.