Ni med två (eller fler), pojkar, vad har varit bäst?

Ja, kanske borde ställa det som motfråga. 

Kommenterade för en som gav en sån kommentar att jag var glad att barnet är friskt av allt att döma vilket ju är viktigast och att kön inte är något man ju faktiskt väljer utan att det ju är ett barn som kommer. Det var som att prata med en vägg, reaktionen var en av ?nä, det är det ju inte men ändå.? 

Så jag kanske har otur att omges av okänsliga människor eller folk utan taktkänsla, eller något.

Ja gör så. Jag vet, ibland är det svårt att hålla sånt borta och man tar till sig. Försök att stålsätta dig och njut av dina små. Önskar dig all lycka. 

Förresten, en bekant gav bästa svaret när hon fick frågan om hon inte saknade en dotter *hade fyra söner):

Nä, det räcker med ett pms-monster i familjen!

Var dräpande i dina svar, var obekväm mot dem. Om du får kommentarer som att man inte är en hel familj om man inte har en av varje, fråga hur människan menar och se den vrida in sig i konstiga argument. 

Tack. Ja, jag brukar vara bättre att vara som en gås, men som gravid blir huden tunnare. På gott och ont, jag blir ju gladare med av de snälla ord jag får.

Är väl bara att svara "Jaha, du tänker så" om du får sådana kommentarer. Det räcker väl med att du är nöjd med att du kommer ha två pojkar..? Att andra hellre hade fått en dotter eller en av varje berör ju inte dig, du är ju helnöjd som det är, eller?

Det sista kanske vore något ja, att ställa en motfråga vad personen egentligen menar. Får ha det med mig. 

Blev som sagt så ställd av kommentarerna jag fått sen jag gått ut med det att jag känt mig lite överväldigad av vad folk kan kläcka.

Efter många, många år som barnlös och barnlängtande (jag var den personen som tystnade och log stelt vid fikaborden när folk började prata om sina barn) så är jag fortfarande något i chock att jag verkar få två barn, så jag är mer på nivån att jag inte än förstår hur det kunde vända. 

Däremot känns det ju såklart när folk då ska insinuera att jag ändå inte skulle vara en hel förälder pga barnens kön, särskilt efter att ha stått bredvid hela föräldraskapet under så många år. Jag håller inte med dem, men såna kommentarer är inte snälla. Det kanske du förstår, eller?

Jag har flera barn, så jag får ju istället "jätteroliga" och närgångna extremt olämpliga frågor och kommentarer om hur jag och min man säkerligen har sex upp och ner och hela tiden och när kommer nästa då och allt vad det är (då har tre av fem kommit till via IVF). Det är bara att låta det rinna av, folk tycker och tänker så mycket. Jag kan helt ärligt säga att jag älskar alla mina ungar exakt lika mycket, tre pojkar och två flickor. Kände mig 100 % som mamma när jag fått ett barn, man blir inte mer eller mindre förälder beroende på barnens kön eller antal barn man har. Folk kommer ha kommentarer och synpunkter på en massa annat också - hur långt ni har mellan barnen, varför barnen kan eller inte kan vissa saker än, varför ni valt eller inte valt den eller den aktiviteten till barnen, varför barnen får ha valda frisyrer, varför ni har den bilbarnstolen till barnet o.s.v. Det är bara att rycka på axlarna och sköta sitt.

Inget jag känner igen mig i. 

Sedan verkar det ändå vara så att många själva bryr dig mkt om kön och blir ledsna om det är fel kön.

Förstår inte varför man tar reda på könet, och varför man låter alla idioter i ens omgivning veta det. 

Känns så meningslöst med fokus på kön, alla vet att inte kan välja själv. Det blir vad det blir och man älskar ju sina barn ändå, oavsett kön.

Och HADE du känt dig det minsta besviken över att det inte blir någon dotter, då hade du istället fått skit för det. Hur man än vänder sig så har man ändan bak.