Ni med två (eller fler), pojkar, vad har varit bäst?

Och nej, man vill inte ha en av varje för omväxlingen. Man vill ha en av varje för att det är normen som man blivit matad med. Alltså vem försöker folk lura...

Du missförstår mig, jag kanske förklarar otydligt vad jag egentligen sökte.

Jag möts alltså konsekvent av kollegor/bekanta som just nu på olika vis uttryckt att det ju var synd att det inte var en tjej. Det nöter. Jag är bara en människa, och får man många kommentarer om samma sak, där summan är att det ändå är lite synd om mig för att jag inte får det så bra eller kommer gå miste om massa saker, så blir det jobbigt. Tycker jag. Du kanske är starkare än mig, eller så är jag hyperkänslig som gravid, men det känns, kan jag säga.  

Att då ha folk som berättar just om sina empatiska söner, om äldre mammor som berättar hur sonen visst hör av sig, att farmor är en viktig person. Sånt gör att jag kan få som en buffert när kommentarerna kommer. Och - för mig - är det skönt. 

Sant, jag ska nog försöka zona ut mer. Det blev bara svårt när det blev så mycket på en gång, jag var inte beredd.

Jag har två pojkar och en flicka och de är alla sina egna individer. Pojkarna kan emellanåt verka mer olika varandra än sin syster. Det viktiga är att lära känna just dina barn. Mina killar har varit extremt närhetstörstande och kramiga som små - mer än lillasyster som faktiskt kunde sova själv i alla fall ibland. Om man får en nära relation eller ej med sina vuxna barn går liksom inte att förutsäga, men man kan ha ett nära föräldraskap och lägga grunden för att ge dem utrymme att vara sig själva och nära även om det kan verka vara paradoxalt. (Full disclosure: mina äldsta är fortfarande tonåringar så vi får se hur det blir när de är vuxna.)

Alltså jag har svårt att ta det på allvar. Så folk drar upp detta hela tiden?
Vad har du för folk i din omgivning?

Ja, tar man åt sig för några kommentarer då är man nog ganska känslig. Om man dessutom tror på dom, då är man ju, ja, jag vet inte vilket ord jag ska välja.

Du har väl massor av exempel på hur familjer ser ut, olika antal barn och olika kön. Tror du på allvar att det finns fördelar med det ena eller det andra, alltså fördelar som spelar någon roll? Alla älskar väl sina barn? 

Varför så fixerad vid kön? 

Vilka trista, konstiga människor som generaliserar så!
 
Här har vi ofta härligt mamma-sonhäng och jag får många fler kramar än jag någonsin gav någon förälder när jag var tonåring. Som yngre, var min son ett mammaplåster. Hos släkt och bekanta finns flera farföräldrar som har mycket närmare kontakt med barn än morföräldrarna, men det beror väl bl.a. på att de bor närmare. 

Man kan ju inte heller generalisera utifrån min erfarenhet, men otroligt korkat att folk tror sig veta redan på fosterstadiet hur din son kommer att bli. Fråga om de spår i kaffesump också!

Har en kompis som nyligen fick pojktvillingar som småsyskon till äldste sonen. Hon har inte hört någon korkad kommentar, förutom ett par lyckönskningar till det växande fotbollslaget.       

Du vill inte förstå, så det känns inte som någon ide att jag försöker fortsätta förklara. Ja, jag har bemötts av de här kommentarerna när folk frågat 1: om jag är gravid och 2: vad det blir.

Och ja, jag är känslig som gravid. 

Jag har en släkting som "bara" fick söner, då var det massa kommentarer om det. När barnbarnen kom däremot så blev det bara flickor, då var det inte heller bra. Det är så konstigt!

Jag tycker det är toppen att ha killar, de leker samma lekar, har liknande intressen, kan ärva kläder (för klär man en baby i blå tröja med bilar KAN det ju inte vara en flicka..).

Eftersom jag har både bröder och systrar har jag alltid tänkt att ifall jag får en av varje måste jag få två till så de (kanske) får syskon av samma kön... Det är på ett annat sätt liksom, någon som förstår en som kanske inte de av motsatt kön gör (Inte PK jag vet, men visst finns det vissa biologiska skillnader rent utvecklingsmässigt, med hormoner och liknande). Jag har också märkt på mina bröder att de har en annan sorts relation än de har med oss systrar. 

Det enda jag har känt är att jag ser mig mer som en mormor än som en farmor men så ser jag på mina barns relation med sin farmor och tänker att så kan det bli för mig också! Jag försöker memorera allt hon gör för att kunna vara likadan mot mina barnbarn/svärdöttrar.

Jag förstår att du tar illa vid dig, man är ju så känslig när man väntar barn. Själv har jag inte tagit reda på könet i magen men när folk frågat vad jag "hoppas på" har jag bara svarat "Jag hoppas på ett friskt barn". Det är väl ändå det enda viktiga? 

Vet inte hur många gånger jag fick frågan när tvillingarna var små om vi inte skulle satsa på en till (underförstått en tjej). Eller innan vi fick barn, om det inte var dags snart (speciellt efter vi skaffat hund). Folk ställer sjukt närgångna frågor om skit de inte har med att göra samt pådyvlar sina egna irriterande åsikter om det hela, något man sällan efterfrågat.