Ni med två (eller fler), pojkar, vad har varit bäst?
Du missförstår mig, jag kanske förklarar otydligt vad jag egentligen sökte.
Jag möts alltså konsekvent av kollegor/bekanta som just nu på olika vis uttryckt att det ju var synd att det inte var en tjej. Det nöter. Jag är bara en människa, och får man många kommentarer om samma sak, där summan är att det ändå är lite synd om mig för att jag inte får det så bra eller kommer gå miste om massa saker, så blir det jobbigt. Tycker jag. Du kanske är starkare än mig, eller så är jag hyperkänslig som gravid, men det känns, kan jag säga.
Att då ha folk som berättar just om sina empatiska söner, om äldre mammor som berättar hur sonen visst hör av sig, att farmor är en viktig person. Sånt gör att jag kan få som en buffert när kommentarerna kommer. Och - för mig - är det skönt.
Här har vi ofta härligt mamma-sonhäng och jag får många fler kramar än jag någonsin gav någon förälder när jag var tonåring. Som yngre, var min son ett mammaplåster. Hos släkt och bekanta finns flera farföräldrar som har mycket närmare kontakt med barn än morföräldrarna, men det beror väl bl.a. på att de bor närmare.
Man kan ju inte heller generalisera utifrån min erfarenhet, men otroligt korkat att folk tror sig veta redan på fosterstadiet hur din son kommer att bli. Fråga om de spår i kaffesump också!
Har en kompis som nyligen fick pojktvillingar som småsyskon till äldste sonen. Hon har inte hört någon korkad kommentar, förutom ett par lyckönskningar till det växande fotbollslaget.