Orosanmälan från fsk

På dig låter det som att de ställt ungen mot väggen, skrikit åt hen eller på annat sätt varit elak och det lär knappast ha hänt. Eller vad är det du misstänker dem för, helt konkret? Jag skulle säga att det är extremt osannolikt att de skulle ha utsatt ditt barn för något, det räcker långt vad barnet upplevde av att bli hämtad av främlingar, satt med främlingar i "förhör" på soc och utfrågad om mamma/pappa slår hen. Släpp det, de har inte skadat ditt barn.

Och hur ofta brukar ni fråga barnet? Förstår du inte att det är era frågor som får barnet att fortfarande må dåligt över det där, eftersom ni fortsätter dra upp det, påminna barnet om traumat och alla jobbiga känslor kring det? Ni kunde ha frågat ett tag senare efter händelsen men om barnet då fortfarande inte vill prata så måste man släppa det. Ni vet att det handlar om våld, det räcker så.

Du har 0 aning ok, sitt inte där och döm. Jag frågade bara om någon hade suttit i samma båt. Du vet inte varför ens vi har blivit orosanmälda. //TS

Varför anmäler ni inte soc då? Anonym det går inte och citera dig så jag skriver här. Du vars barn blivit förhörd av soc och traumatiserad? låter sjukt hemskt :( lider med er..

Sen till alla som läser detta. Vad är det för fel på föräldrar som enS kan slå sitt barn? VARFÖR skaffar ni barn om ni inte vill ha barn? 

Det är precis sådana föräldrar som förstör för oss alla andra föräldrar!!!!! Att ett barn råkar säga något på förskolan för att dra till sitt uppmärksamhet får oss föräldrar att inte sova i 5 hela veckor Av rädsla för vad soc kommer tyckA och tro om oss!!! 

seriöst, klarar ni inte av barn skaffa inte barn! Har ni skaffat barn och inte vet hur man uppfostrar barn, gå kurser, läs böcker, sök hjälp, gå på terapi SÖK HJÄLP!! trött på alla diskussioner om soc o allt annat. Soc är fantastiska de skyddar barn. Men i o m så sjukt hemska föräldrar så drabbas vi andra föräldrar som älskar sina barn mest av allt och aldrig skulle ens tänka tanken att höja sitt hand på sitt barn som är ens allt! 

Jag har inte dömt någon och har lika mycket/lite koll som du på vad som hände i det där rummet så sluta vara så sur.

Jo jag vet varför. Ert barn kunde inte skillnaden mellan att ha gjort illa sig eller att någon annan gjort illa hen. En eller båda blev anklagade för att ha gjort illa barnet. Det är iaf vad du har beskrivit. Och ärligt talat bryr jag mig inte oavsett.

Oj, jag blandade ihop dig med någon annan, men du gjorde tydligen samma misstag själv eftersom det inlägget inte var riktat mot dig utan mot (Fundersam). 

Jag vet faktiskt inte vad som har hänt, men någonting tycks det absolut vara. Jag förstår inte varför det ska vara så hemligt. Verkar nästan som någon/några hotat vårt barn att inte berätta vad det varit utsatt för i samband med socialtjänstens ingripande. Varför det här att det ska vara så hemligt gör ju att man blir väldigt fundersam, för att inte säga misstänksam. Speciellt eftersom barnet blivit känslomässigt förändrat efter händelsen. Från att tidigare varit glad och öppen, till att ha blivit inbunden och sluten. 

Har frågat några gånger, men barnet vill absolut inte berätta vad det varit utsatt för hos soc. Jag undrar helt seriöst om de kan utsatt barnet för sexuellt övergrepp, fast samtidigt låter det ju helt sjukt. Den här "stödpersonen" skulle jag vilja veta vem det är. 

Förstår hur du tänker. 99,9% tänker nog likadant. Ser dock sällan att det egentliga problemet ligger hos föräldrar generellt.
Jag tror istället att lösningen är att Socialtjänsten förändras i grunden. Deras sätt att arbeta är inte rimligt. De gör mer skada än nytta. 999 av 1000 utredningar görs i onödan och det är inte bara onödigt arbete, utan det sabbar dessutom relationer och förtroende. Mellan förskolor, skolor,  föräldrar, släktingar, grannar. Vi har fått ett angiverisamhälle där det anses bra att göra så många anmälningar som möjligt. Givetvis blir det otroligt många anmälningar med det synsättet. Pedagogisk verksamhet har givits instruktionen att anmäla minsta misstanke och som det anmäls. Ett trött barn. Ett blåmärke på ett ben. Ett nedstämd barn. En trasig jacka. En glömd mössa. Ett barn som äter ovanligt lite eller mycket. ALLT kan om man vill väcka misstankar om missförhållanden i hemmet och ska då med dagens regler anmälas. Varje sådan anmälan skapar då ett mindre helvete för varje inblandad förälder och relationen mellan förälder och pedagog blir aldrig sund igen. 

Man måste finna betydligt bättre metoder och arbetssätt. Jag tror också att man måste förstå att barn till 99,99% har det bäst hos sina föräldrar. Så gott som alla föräldrar vill sina barn det bästa. Man måste upphöra med att tro att det offentliga har som huvudsaklig uppgift att skydda barn mot sina egna föräldrar. Har ett barn vurpat på cykeln och det söks vård på en VC ska inte ryggmärgsreflexeln vara att göra en orosanmälan utan att plåstra om barnet. 

Givetvis finns det barn som växer upp i dåliga hem, men så kommer det alltid att vara. 

Hur länge sedan är detta då? Jag skulle fortfarande råda er till att kontakta BUP om barnet inte mår bra, de kanske kan hjälpa er med en samtalskontakt så barnet får lufta sina tankar med någon. Tydligen känner hen inte att hen kan prata med er föräldrar iaf.

Ja, det första socialsekreterarna sa efter barnförhöret var att vi absolut inte fick ställa några frågor till barnet om vistelsen. Bara det oerhört misstänkt kan man ju tycka. 

Kan ju vara så att någon/några hotat barnet på något sätt? Man vet ju aldrig hur de kan vrängt till det. Kanske någon sagt åt dem att de aldrig mer får komma hem om barnet berättar exempelvis. Eller att någon kommer råka illa ut?

Eller så är det så enkelt att barnet skäms pga det missförstånd det skapat. Kan ju vara så enkelt, men då tycker man samtidigt att det borde lätta med tiden, men det har det som sagt inte gjort. 

Man undrar ju vad allt detta hemlighetsmakeri ska tjäna till. Det skapar ju bara misstänksamhet. Är de hemlighetsfulla så tror man ju att de har något att dölja. 

Tror därför inte att barnet skulle öppna upp sig för samtal med psykolog heller. Om barnet inte känner förtroende för oss, så känner det nog inte förtroende för främmande människor heller. 

Nu var ju vårt barn bara omhändertaget under dagen, men tyvärr verkar det inte vara helt ovanligt att omhändertagna barn blir utsatta både för det ena och det andra. 

www.domstol.se/nyheter/2022/10/anstalld-pa-hvb-hem-domd-till-fangelse-for-bland-annat-valdtakt-mot-barn/

www.tv4play.se/program/nyheterna/barn-flyttas-efter-misstanke-om-%C3%B6vergrepp-p%C3%A5-hvb-hem/3935843

www.arbetaren.se/2019/03/20/over-100-anmalda-sexovergrepp-i-hvb-hem/

www.svd.se/a/e896aa42-67d0-3c52-b9ce-7b908785e376/placerade-barn-mar-daligt

Jag tror tyvärr att många som har de här böjelserna ser det som en stor möjlighet att jobba inom de här verksamheterna, där de kommer i kontakt med utsatta barn som saknar allt annat stöd. Vidrigt så det förslår. 

Det är helt sjukt att barn omhändertas med motiveringen att föräldrarna kan vara farliga för barnen och så placeras de istället i sådana miljöer där de VERKLIGEN utses för övergrepp. 

Jag har skrivit det förut, men jag blir bara mer och mer övertygad om att socialtjänsten måste förändras i grunden. Både hur den är organiserad och hur de jobbar kring de här frågorna. Målet måste ju vara att alla ska ha det bra. Ser man till totalen så är i alla fall min bild att socialen ställer till med mer skada än nytta faktiskt och då är det ju jävligt illa. Ska inte säga att alla som jobbar inom socialtjänsten är dåliga människor för så är det givetvis inte. Ska heller inte säga att allt det de gör är dåligt, men på totalnivå finns det oerhört mycket att jobba med. Det måste ske en reformering.