Orosanmälan från fsk

Som stöd för barnet under samtalet, att hen ska ha med sig en vuxen hen känner sig trygg med istället för att sitta ensam i ett rum med främmande personer som ställer frågor. En s.k. stödperson.

www.familjensjurist.se/fraga-juristen/familj--barn/har-socialen-ratt-att-prata-med-barnen-sjalva/

Jag tror att det är skyldighet på att göra orosanmälan om ett barn säger sig bli misshandlat. Och tack och lov för det. Har bott i ett land där så inte är fallet och många barn far illa. Visst, det är jobbigt att bli anklagad om man är oskyldig men samtidigt ska vi vara tacksamma att barn i Sverige har ett skyddssystem.

Samma trådstartare? https://www.familjeliv.se/forum/thread/82278780-barn-3-ar

Det är ju klart att det är socialen som utser. Vem skulle annars göra det?

Varför inte en förälder skulle kunna vara med som bisittare tycker jag är märkligt. Speciellt om föräldern är den som anklagas. Då får de ju höra direkt från källan vad som sägs. Det vore ju transparant och bra. Bra också om det videoinspelas, så man hör hur utfrågningen går till. Om det ställs ledande frågor eller inte. Hur man leder in barnet i samtalet. 

Det är klart att barn lätt kan hitta på att de blir slagen. Det kan också vara så att personalen på förskolan tror barnets berättelser är trovärdiga för att de inte gillar er. Men det är ändå en stor skillnad mellan det och att anmäla er för att de inte gilla er, som du skriver i din trådstart.
Och vad är det för svordomar och "skumma grejer" han har sagt?

Ska soc utse vem barnet känner sig trygg med...? Knappast. De känner ju inte barnet.

Nej, det är inte märkligt om det är föräldern som är inblandad i utredningen, det måste du väl förstå själv? Man kan lugnt räkna med att ett utsatt barn inte kommer att våga säga sanningen om den som orsakar detta sitter i samma rum! Det vore att jämföra med att ett vuxet brottsoffer ska behöva berätta om händelseförloppet i samma rum som gärningspersonen där hen ska sitta och höra på! Av samma anledning ska en förälder som misstänks gentemot sitt barn inte se video eller på annat sätt ta del av det som sagts eftersom det kan gå ut över barnet då. Tänk lite!

Vem utser den tillfälliga vårdnadshavaren då? Kan inte se hur det skulle kunna vara någon annan instans än socialen som gör det. 

I ett vanligt brottsmål med myndiga individer, i exempelvis Tingsrätten sitter väl ändå alla inblandade parter i samma rättegångssal? Kanske finns undantag i känsliga ärenden osv? Jag vet faktiskt inte hur det går till där. 

Om föräldrar inte får närvara vid barnförhöret och heller inte ta del av videoinspelning av barnförhöret. Hur ska man då som förälder ens kunna bemöta det som ev framkommer? Hur ska en rättssäker process kunna garanteras om det inte finns den minsta insyn i processen? Förstår inte hur man som förälder ens kan bli kallad, då det inte finns något att bemöta. 

Långt ifrån alla barn som råkar illa ut är som du beskriver. Barn är väldigt bra på att anpassa sig och dölja mer än du tror. Sedan kan barn få men av betydligt fler saker än att bli slagna hemma. En förälder kan tex vara oförutsägbar, bli aggressiv (utan att slå), inte möta barnets känslor, behov osv? 

Okej det är samma ts som startat tråd efter tråd och verkar ha som agenda att smutskasta socialtjänsten?

Det är mycket som KAN ske, men hur tror du på allvar att socialtjänsten skulle kunna förhindra det?

Finns nog inte en människa som inte blir arg ibland på sina barn. Skulle det vara ett kriterium för att få sina barn omhändertagna skulle inte ett enda barn bo med sina biologiska föräldrar. 

Att säga att en förälder inte är känslomässigt tillgänglig är förutom en stor kränkning något oerhört subjektivt och det finns ingen rimlig chans att en socialsekreterare skulle kunna göra en objektiv bedömning av den saken genom några samtal..  Hur "känslomässigt " tillgänglig är det okej att vara innan man blir känslomässigt otillgänglig och hur ska det mätas på ett objektivt sätt och ligga till grund för ev domstolsbeslut? 

För mig framstår dessa utredningar som väldigt mycket av gummibedömningar. Visst, det finns säkert solklara fall, där föräldrar sitter fast i grava missbruk, inte ger sina barn mat, kläder och håller efter deras hygien, men de fallen är garanterat inte i majoritet bland de som blir ifrågasatta av socialtjänsten.