Orosanmälan från fsk

Men hur lyckas soc med det då? Blir väl lika mycket fantasier där? 

Vet inte om du försöker vara ironisk, eller om du verkligen menar det du skriver. 
Professionalism, kunskap och yrkeserfarenhet. Det är väl precis de faktorer som socialtjänsten allt som oftast anses sakna totalt. Likaså får de ju ständigt kritik för att de ställer just ledande frågor och påståenden till barnen. "Berätta nu hur mamma slår dig...", eller "Visst är det så att mamma slår dig?" "Du berättade tidigare att mamma slår dig. Vill du beskriva hur?" Ja, hur blir svaren då egentligen? Inte mycket till insyn i deras utredningar inte. 

Jag kan bara hålla med. Ett besviket barn som är lite pist på mamma för att hon inte köper en glass eller godis mitt i vecken, kan lätta göra mamma dum och dumma mamma som går emellan ett bråk i sandlådan kan lätt omvandlas till att mamma slår och sitter då barnet och häver ur sig det till fsk-personal som anser att de har anmälningsplikt, sedan soc och polis som river upp både himmel och helvete. Har garanterat förekommit att barn blivit tvångsplacerade efter sådana incidenter. 

Lägg sedan till en eller flera engagerade socialsekreterare med barnens bästa för ögonen så kan det sluta precis hur som helst. Läskigt är ordet. 

Det kan man ju hoppa/vårdnadshavare, utan en person som socialtjänsten utser och blir avlönad av socialtjänsten. Oberoende?

Vem? Jag?

Det stämmer ju att det är socialen som utser tillfällig vårdnadshavare i de situationerna. Varför får inte föräldrarna utse? Klart man kan ifrågasätta om den person som socialen utser är oberoende. På vilka grunder utses den tillfälliga vårdnadshavaren och på vilka grunder? Det är höjt i dunkel. 

Det är ju klart att det är socialen som utser. Vem skulle annars göra det?

Varför inte en förälder skulle kunna vara med som bisittare tycker jag är märkligt. Speciellt om föräldern är den som anklagas. Då får de ju höra direkt från källan vad som sägs. Det vore ju transparant och bra. Bra också om det videoinspelas, så man hör hur utfrågningen går till. Om det ställs ledande frågor eller inte. Hur man leder in barnet i samtalet. 

Vem utser den tillfälliga vårdnadshavaren då? Kan inte se hur det skulle kunna vara någon annan instans än socialen som gör det. 

I ett vanligt brottsmål med myndiga individer, i exempelvis Tingsrätten sitter väl ändå alla inblandade parter i samma rättegångssal? Kanske finns undantag i känsliga ärenden osv? Jag vet faktiskt inte hur det går till där. 

Om föräldrar inte får närvara vid barnförhöret och heller inte ta del av videoinspelning av barnförhöret. Hur ska man då som förälder ens kunna bemöta det som ev framkommer? Hur ska en rättssäker process kunna garanteras om det inte finns den minsta insyn i processen? Förstår inte hur man som förälder ens kan bli kallad, då det inte finns något att bemöta. 

Det är mycket som KAN ske, men hur tror du på allvar att socialtjänsten skulle kunna förhindra det?

Finns nog inte en människa som inte blir arg ibland på sina barn. Skulle det vara ett kriterium för att få sina barn omhändertagna skulle inte ett enda barn bo med sina biologiska föräldrar. 

Att säga att en förälder inte är känslomässigt tillgänglig är förutom en stor kränkning något oerhört subjektivt och det finns ingen rimlig chans att en socialsekreterare skulle kunna göra en objektiv bedömning av den saken genom några samtal..  Hur "känslomässigt " tillgänglig är det okej att vara innan man blir känslomässigt otillgänglig och hur ska det mätas på ett objektivt sätt och ligga till grund för ev domstolsbeslut? 

För mig framstår dessa utredningar som väldigt mycket av gummibedömningar. Visst, det finns säkert solklara fall, där föräldrar sitter fast i grava missbruk, inte ger sina barn mat, kläder och håller efter deras hygien, men de fallen är garanterat inte i majoritet bland de som blir ifrågasatta av socialtjänsten. 

Ja, i vårt fall blev det då polisförhör och tillfällig vårdnadshavare som jag uppfattar ska ha utgjort någon form av stödperson. Men, även om det inte utses tillfällig vårdnadshavare, utan bara stödperson. Vem utser då denna om inte socialtjänsten?

Det sjuka är ju att det anses vara två separata processer. Dels en polisprocess och sedan en soc-process. I polisprocessen hålls förhör och förundersökning hemliga, så där finns inget att bemöta. Sedan kommer soc med sina redogörelser för vad DE uppfattat skulle ha sagts under polisförhöret (som vi inte får ta del av pga sekretess), och vill ha vår syn på något som vi inte vet vad det handlar om så det egentligen inte går att bemöta, utan bara enstaka utdrag som återberättas av tredje part. Skitskumt. 

Ser en stor intressekonflikt där. Heter att socialtjänsten ska ge stöd, men det är också de som beslutar om omhändertagande. Det gör att det inte finns någon som hels tillit från föräldrar som blir utredda. Varje ev svaghet riskerar att tolkas som skäl för omhändertagande. Finns tom exempel på naiva föräldrar som själva tog den inledande kontakten och bad som stöd. För att de helt enkelt trodde att de skulle få stöd. Istället beslutade socialtjänsten om omhändertagande. De känner sig förstås grymt svikna. 

Barn kan ta skada säger du? Tja, så kan det säkert vara, men menar du på allvar då att socialtjänsten ska omhänderta alla barn från sina föräldrar för att de ev kan ta skada om föräldern blir arg? Jag är uppriktigt sagt nyfiken på den där gummiskrivningen som tydligen förekommer i flera utredningar om "känslomässigt frånvarande" föräldrar. Hur kommer socialtjänsten fram till det? Hur kan de dra en sådan slutsats? Vad är det för signaler de tolkar? Vilka frågor ställer de? Hur skapas en rättssäkerhet i denna materia och hur garanteras objektivitet? 

Jag undrar seriöst hur många omhändertagande landets socialtjänster gör varje år som egentligen är totalt felaktiga och där man på mycket goda grunder kan ifrågasätta hur det har gått till. 

Jag har inte skapat denna tråd. Jag har bara svarat i den. 

Får känslan av att alltfler får problem med socialtjänsten däremot, Såväl antalet orosanmälningar som tvångsplacerade barn ökar kraftigt för varje år. Jag tror att hela systemet är helt sjukt. Bara grundinställningen som många tycks ha, att barnen som status quo måste skyddas från sina egna biologiska föräldrar. Något är då mycket sjukt skulle jag säga. Speciellt i ett läge när det offentliga absolut inte heller kan erbjuda bättre uppväxtvillkor än hos de biologiska föräldrarna, utan tvångsomhändertagna barn hamnar i hem där de får ännu mer miserabla förhållanden. Det är faktiskt en skandal utan dess like.