Min 5 åring driver mig till vansinne!
Jag orkar snart inte längre med min son på 5 år. Hoppas att någon här kan ge tipps som jag kanske inte har testad själv än, eller ge mig lite insikt i varför han gör som han gör.Jag vill påpeka redan innan att jag har vant mig till en psykolog och det ska göran en utredning. Men det tar ju tid och jag måste ju orka tills dess. Dessutom finns det ingen garanti att jag får reda på varför han beter sig som han gör och hur jag kan hantera honom på ett bättre sätt.
Till problemet (varning: det kommer bli långt, för det finns inte ett stort problem, utan många små som var och en för sig vore helt okej att handskas med). Det är också så att det har gått väldig smidig med honom de första 3 åren. Säkert med lite upp och ner, det är ju normalt, men generellt fanns inga problem. Upp till 3,5 år eller kanske till närmare 4 år gick det sämre, och från ungefär 4,5 år och speciellt från några månader innan han fyllde 5 (han fyllde år nu under sommaren) blev det hela extrem.
1. Intryck blir lätt för mycket för honom. Och då menar jag inte i stil med nöjesparker och sånt, utan förskolan. Förskolan i sig är jag nöjd med, lärare och barnskötera är underbara och han känner sig trygg där och har kompisar. Men han är en iakttagare i extremform. Det märktes redan när han var små och jag antog att det blir bättre med åldern. Alltså inte han blir mindre av en iakttagare, utan att förskolan blir mindre jobbig för honom.
Men det gick tvärtom, det blir bara jobbigare och jobbigare. Jag jobbar deltid, så han är på förskolan i ungefär 5, max 6 timmar per dag, ibland tom mindre. Jag ser också till att han har ledig oftas, tex när någon annan kan passa honom eller när jag kan jobba hemifrån i minst en hel vecka i sträck. Ändå är det jobbig och det påverkar såklart hans beteende.
För att förtydliga hur jobbig det är för honom: tidigare var det så att han på fredagr blev trött väldig tidig på kvällen och var grinig på eftermiddagen. Kanske somnar på soffan på eftermiddag när vi läser en bok. Alltså ingenting som jag anser som väldig onormalt. Ibland var det även så lite på torsdagar.
Men sista halva året kan vi ha det såhär varenda dag på veckan! Och somnar han på eftermiddag är han inte pigg och glad när han vaknar, utan tvärtom han gråter och skriker i minst en halv timme, ofast upp till en timme.
Han sover tillräklig under natten - 11-12 timmar vanligtvis. Ibland, när han är extrem trött och lägger sig tidig kan det blir 13 timmer. För det mesta vaknar han av sig själv på morgonen, så han får tillräklig med sömn.
2. Hans beteende gällande att följa tillsägelser och dylikt: han beter sig som jag skulle förvänta mig av ett barn som inte möter någon konsekvens. Dvs. ett barn som har lärt sig att hen behöver inte lyssna för ingen följer igenom, eller som lärt sig att hen får som hen vill bara hen tjatar/grinar/skrikar tillräklig mycket.
Jag är konsekvent av princip. För att jag vet att jag bara ställer till det för mig om jag inte är det. Och för att jag brukar har en anledning till varför jag förbjuda något eller kräver något.
Ändå beter han sig alltså som han gör. Han ger inte upp! Han testar samma gränsar om och om igen, han tyckt aldrig lära sig att de gränserna finns och att de inte kommer att flytta på sig.
Jag vet ju att barn är olika och att några barn behöver bara putta lite på gränsen 2 gånger tills de accepterar att den står där den står och att andra springer hårt mot den 15 gånger innan de är nöjda. Och så testar de gränsen igen då och då för att se om något har ändrats.
Men min son kan kasta sig med huvudet förre mot samma gräns 100 gånger och ger fortfarande inte upp! Jag fattar helt enkelt inte varför han håller på såhär. Han är ju inte dum! Tvärtom, jag tycker han är väldig klok!
3. Han "vill" vara missnöjd. Känner ni till den sortens semestrande som åker på en resa och spenderar en stor del av sin tid till att hitta något att klaga över? Det är ungefär såhär jag upplever min son. Att han aktivt leter efter saker att gnälla och klaga över. Det kan vara saker han annars tycker om, om det inte finns något "bättre" att gnälla över. Har får verkligen oftas känsal att han vill eller behöver vara missnöjd.
4. Han är aldrig tyst. Nu menar jag inte att han pratar mycket - det gör han och det är inte problemet. Jag även större barn som pratade mycket och jag tyckte det är underbart och kul. Visst kan det vara jobbig, men det är ju ändå något bra. Samma med "varför"-fasen.
Men 5 åringen är extrem. Det började när han var lite över 3, kort efter varför-fasen började. Han började då att ställa frågor jämt, bara för frågandes skull, inte för att han ville veta något. Det gick såhär hela dagen och tog nästan knäcken på mig, tills jag fick ett utbrott för jag orkade helt enkelt inte. Typen av hans frågor var sådär: "Mamma, har jag varit på förskolan idag?" när jag just har hämtat honom från förskolan (vi kunde fortfarande vara inne i lokalen!) eller "Mamma, äter jag en banan?" medan han äter en banan. Ja, ni förstår hur jag menar. Det gick sådär hela jävla dagen, utan avbrott.
När jag fick mitt utbrott, det var när vi gick på gatan, kunde man se hur han direkt sekunden efter anstränger sig för att hitta på en fråga där jag inte kan påstå att han själv vet svaret. Man kunde verkligen se i hans ansikte hur det jobbar i hans lilla huvud. Det tog några sekunder tills det kom: "Mamma, när ska bussen köra vidare?" (pekande på en buss som stod vid rött ljus), "Mamma, vem bor där?" (pekande på ett hus framför oss) ....
Det blev lite bättre med frågorna ibland, men än idag, nästan 2 år senare, ställer han fortfarande ett flertal meningslösa frågor varenda dag. Och med meningslös menar jag att det antingen frågor han själv vet svaret till mycket väl, eller frågor där han inte bryr sig om svaret i det minsta.
Eller så frågar han samma sak flera gånger i rad. Direkt efter han fick svaret frågar han igen. Inte för att han inte förstod svaret, för oftas är det väldig enkla frågor och enkla ja/nej svar. Han frågar för att det ska komma ljud ur hans strupe.
Men han blev inte tystare bara för att det blev bättre med frågorna. Han kompenserade med att prata mer istället och de senaste månaderna har han börjat göra ljud. När jag säger "prata mer" menar jag inte vettig prat, utan kommer han inte på något säger han helt enkelt exakt samma sak flera gånger.
Gällande ljud menar jag inte ljud som tillhör leken, de bryr jag mig inte om, utan bara konstiga ljud utan någon mening.
Och såhär går det jämt, hela dagen, varje dag.
Samtidig är det så att han kan leker väldig bra ensam. Han är besatt av tåg sedan ungefär 3 år tillbaka och kan leka i timmar. Mest nöjd är han för det mesta om vi är hemma hela dagen och han kan ligga på golvet och leka med tåget och byggstenar (som oftas, inte alltid, har något med tåg att göra) och andra fantasilekar. Och det gör vi såklart oftas, det flesta veckorna har vi minst en "pyjamas-dag" på helgen.
Och det finns också en sak som fungerar utmärkt, och det är jag väldig glad över: trafiken! Jag kan utan att vara orolig låta honom springa/cykla 100 meter i förväg och vara säker att han stannar framför gatan. Tom när han träffar en kompis framfrö övergångsstället och kompisen och dess mamma/pappa går öder gatan och kompisen säger något i stil med "Men kom, det är grönt, du får gå!" rör han på sig. Så tydligen kan han följa regler eller tillsägelser när han vill, men av någon anledning vill han inte för det mesta.
Usch, förlåt, det blev verkligen lång nu, men jag behöver ju få i allt som är relevant om någon ska kunna hjälpa.
Hoppas verkligen att någon orkar läsa all detta och kan kommer med förslag. Jag bryr mig inte om det är någon som har ett barn som mitt och hittade något som fungerade, eller någon som jobbar med barn och har tipps, eller någon som bara har idéer. Jag är tacksam för alla förslag, för de kan inte göra det värre i alla fall!
