Min 5 åring driver mig till vansinne!

Jag vill börja med att säga att jag också har en femåring och jag känner igen väldigt mycket av det du beskriver.
När jag bara läst ts kom jag att tänka på en lite komisk grej, och det är horoskopet. Våra 5-åringar är högst antagligen tuppar, i det kinesiska horoskopet. Med variationer beroende på vilken västerlänsk kombination det blir, mitt barn är tex. tupp/lejon. Och då finns det en väldigt målande beskrivning på sidan www.monika.nu/horoskop/tupp/nyckel_tupp.asp , och det framkommer att dessa personer har ett särskilt behov av uppmärksamhet och kan upplevas som en plåga för sina närmaste, ibland.
Visst ska horoskop tas med en nypa salt, men det kan vara en kul grej att läsa, och jag har märkt att just kinesiska horoskopet i öst/väst beskrivningen verkar stämma på många jag känner! :)
Om inte annat så kan det vara skoj och ge lite nya tankar. 
Sen när jag läste svaren du fått här så kan jag känna att min input i tråden blir lite futtig och kan låta oseriös (för någon som tex. förkastar horoskop som företeelse), du har fått så många och fina svar! Dessa kan även jag ta till mig.
Hoppas du skulle lyckas få ordnat med lite mer avlastning så att ni får må så bra som möjligt i er familj.
Jag tycker ändå att det verkar som att du är en fantastisk mamma som verkligen gör ett jättefint jobb med din femåring. Jag kan erkänna att jag inte heller alltid haft det tålamod eller gett den uppmärksamhet mitt barn skulle behövt, men så har även jag flera barn som också kräver sitt. (Samt en man med i bilden, som ibland kan avlasta men däremellan kan belasta mig med sin egen problematik, men det är en annan historia och blir ot....) 
Styrkekramar till dig! 

Jag har ett barn med adhd-diagnos, hon uppvisade vissa andra symptom på detta än vad du beskriver men det här med att barnet är oflexibelt och inte kan ta en tillsägelse är precis samma som hon var i den åldern. Hon fick så småningom sin diagnos. Och jag kan säga att det är MYCKET som jag tidigare tog för självklart som jag har fått omvärdera i grunden. Jag tror det är vanligt att man som förälder tänker att när barnet väl hamnar på bup och får en diagnos så får man också en lösning, men så är det inte. Alla lösningar man får (med undantag av medicin) landar faktiskt hos en själv som förälder att utföra. Om du känner att ditt barn är lite annorlunda och funkar på ett annat sätt är det vad du får utgå från, så även utan en diagnos så kan du göra förändringar redan nu. Detta är vad jag lärt mig: 

Håll lugnet. Utbrott hjälper inte. Utskällningar hjälper inte. Ilska, tjat och förmaningar hjälper inte. 

Curla. Gör livet så enkelt som möjligt för ditt barn. Förbered så att saker flyter på. Tex: Blir han stressad när han ska ta på sig skorna i hallen så möblera så att han har en bra plats att sitta på, lägg fram skorna, låt honom ta på i lugn och ro, ha tid så du inte behöver stressa honom (det hjälper ju inte ändå). 

Bra med principer och rutiner men det ska vara utifrån barnets behov. Var följsam. Försök undvika konflikter. Tänk på att VARJE konflikt ger mer stress och mer stress gör barnets beteende sämre. 

Ett bra råd jag fick till mig från bup är detta: Barn med diagnos är ofta oflexibla. För att hjälpa dem med detta måste föräldern visa vägen genom att själv vara flexibel. Ge inte massa konsekvenser och straff. Gå på det som funkar. Gillar han sina hemmadagar så kör på dem! Gör hans liv enkelt och hjälp honom finna ro. 

Slutligen lite boktips:

läs på om adhd och autism, finns massor av sidor riktade till föräldrar. 

Fem gånger mer kärlek av Martin Forster (funkar för massor av föräldrar, handlar inte om diagnoser)  

Explosiva barn av Ross Greene

Barn som bråkar av Bo Hejlskov och Tina Wiman

Som sagt: utgå från det du ser och vet om ditt barn och försök släppa vad andra anser, hur du själv blev uppfostrad osv. Det är inte alls säkert att ditt barn har en diagnos men ni HAR problem i ert familjeliv. Och du vet ju redan att det inte är pga att ditt barn är en ouppfostrad snorunge som aldrig fått lära sig gränser. Så försök att tänka nytt och testa något annat. 

Jag kan säga att mitt barn idag är en ytterst välfungerande, empatisk och klok tonåring. Detta trots att jag knöt hennes skor tills hon var 8, serverade henne frukost på sängen och packade Varenda skolväska och gympapåse åt henne tills hon började 8:an. :) När hon klarade allt själv utan att stressa sönder och bryta ihop så började hon helt självmant göra allt. Idag är det hon som gärna kommer med en kopp kaffe till mig, frågar om hon ska handla på vägen hem och håller sitt rum i perfekt ordning. Alla barn kommer inte i samma form, med empati kommer man långt. 

Som förälder till barn med npf-diagnoser så skulle jag säga att du borde vara mindre konsekvent. Om vi skulle vara konsekventa så skulle vi gå under som föräldrar Eftersom barnen inte klarar av att anpassa sig efter många ramar. Välj dina strider mer noggrant. Vissa saker behöver man vara konsekvent med, men släpp så många som möjligt. Uppmuntra det positiva. 

Låt barnet vara hemma så mycket som möjligt på fritiden. Om du känner att du behöver komma ut (fullt förståeligt) så försök få barnvakt hemma hos er. Jan ju räcka med att du tar en timmes promenad eller liknande för att orka med resten av kvällen. 

Jag har ett barn med adhd-diagnos, hon uppvisade vissa andra symptom på detta än vad du beskriver men det här med att barnet är oflexibelt och inte kan ta en tillsägelse är precis samma som hon var i den åldern. Hon fick så småningom sin diagnos. Och jag kan säga att det är MYCKET som jag tidigare tog för självklart som jag har fått omvärdera i grunden. Jag tror det är vanligt att man som förälder tänker att när barnet väl hamnar på bup och får en diagnos så får man också en lösning, men så är det inte. Alla lösningar man får (med undantag av medicin) landar faktiskt hos en själv som förälder att utföra. Om du känner att ditt barn är lite annorlunda och funkar på ett annat sätt är det vad du får utgå från, så även utan en diagnos så kan du göra förändringar redan nu. Detta är vad jag lärt mig: 

Håll lugnet. Utbrott hjälper inte. Utskällningar hjälper inte. Ilska, tjat och förmaningar hjälper inte. 

Curla. Gör livet så enkelt som möjligt för ditt barn. Förbered så att saker flyter på. Tex: Blir han stressad när han ska ta på sig skorna i hallen så möblera så att han har en bra plats att sitta på, lägg fram skorna, låt honom ta på i lugn och ro, ha tid så du inte behöver stressa honom (det hjälper ju inte ändå). 

Bra med principer och rutiner men det ska vara utifrån barnets behov. Var följsam. Försök undvika konflikter. Tänk på att VARJE konflikt ger mer stress och mer stress gör barnets beteende sämre. 

Ett bra råd jag fick till mig från bup är detta: Barn med diagnos är ofta oflexibla. För att hjälpa dem med detta måste föräldern visa vägen genom att själv vara flexibel. Ge inte massa konsekvenser och straff. Gå på det som funkar. Gillar han sina hemmadagar så kör på dem! Gör hans liv enkelt och hjälp honom finna ro. 

Slutligen lite boktips:

läs på om adhd och autism, finns massor av sidor riktade till föräldrar. 

Fem gånger mer kärlek av Martin Forster (funkar för massor av föräldrar, handlar inte om diagnoser)  

Explosiva barn av Ross Greene

Barn som bråkar av Bo Hejlskov och Tina Wiman

Som sagt: utgå från det du ser och vet om ditt barn och försök släppa vad andra anser, hur du själv blev uppfostrad osv. Det är inte alls säkert att ditt barn har en diagnos men ni HAR problem i ert familjeliv. Och du vet ju redan att det inte är pga att ditt barn är en ouppfostrad snorunge som aldrig fått lära sig gränser. Så försök att tänka nytt och testa något annat. 

Jag kan säga att mitt barn idag är en ytterst välfungerande, empatisk och klok tonåring. Detta trots att jag knöt hennes skor tills hon var 8, serverade henne frukost på sängen och packade Varenda skolväska och gympapåse åt henne tills hon började 8:an. :) När hon klarade allt själv utan att stressa sönder och bryta ihop så började hon helt självmant göra allt. Idag är det hon som gärna kommer med en kopp kaffe till mig, frågar om hon ska handla på vägen hem och håller sitt rum i perfekt ordning. Alla barn kommer inte i samma form, med empati kommer man långt. 

Jag tänker att du definitivt har ett barn som tar mer energi än många andra men att du också behöver testa vad som fungerar och inte.

Frågor som man "vet" är antingen att man har en aktiv inre dialog som man inte kan hålla tyst, eller att man har svårt att automatisera och faktiskt inte riktigt förstår att det ständigt är samma svar.... Det kan också vara att man har tråkigt, fast man samtidigt har behov av att saker ska vara lika!

Jag tänker att det är bra att utreda din son, eftersom du uppenbarligen är ganska frustrerad över hur han fungerar. Du verkar ju också som att du tolkar mycket som en personlig kränkning och uppenbarligen så har du svårt att förstå att hans beteenden fyller syften, eller är tryggande, utan tolkar dem som att han vill jäklas.

Oavsett hur han gör eller inte, så är det ju du som vuxen som får försöka hitta sätt att få det att fungera. Och man behöver absolut inte göra det helt ensam. Det är fullständigt rimligt att prata med förskolan om att han är känslig för intryck och helt slut och fråga dem om de har några idéer för att han ska få en bättre dag. 
Precis som att du själv kan se om det fungerar att göra annorlunda hemma i vissa situationer....

Människor som är känsliga för intryck vill kanske ha mörkläggningsgardiner. Textiler som dämpar färg, välstädat, en rutin att gå efter. Brusreduserande hörlurar.

Folk som ständigt vill vara roande av samma sak använder man med fördel teknik för. En halvtimme/timme tv-serie, eller spel. Obs reglera, så att det inte ständigt blir lösningen. Ha ett maxtak 

Folk som inte fattar "pikar" eller beter sig märkligt och man bor ihop med behöver man vara tydlig mot. Man behöver berätta att man nu själv behöver 5 tysta minuter och att man senare är redo att svara på frågan, eller prata.

Läs om Komet. Det är en föräldrakurs för föräldrar till barn både med och utan diagnoser. På Bup

Du kan ju plocka idéer därifrån. 

men det mest grundläggande man jobbar med är att få en gemensam stund. Att vända trenden så att säga. Att ha 15 min tillsammans varje dag på barnets villkor. Bara hemma där man är med barnet, fokuserad och engagerad. 

när kan fått in den rutinen kan man börja jobba med andra delar. 

Jag vill börja med att säga att jag också har en femåring och jag känner igen väldigt mycket av det du beskriver.
När jag bara läst ts kom jag att tänka på en lite komisk grej, och det är horoskopet. Våra 5-åringar är högst antagligen tuppar, i det kinesiska horoskopet. Med variationer beroende på vilken västerlänsk kombination det blir, mitt barn är tex. tupp/lejon. Och då finns det en väldigt målande beskrivning på sidan www.monika.nu/horoskop/tupp/nyckel_tupp.asp , och det framkommer att dessa personer har ett särskilt behov av uppmärksamhet och kan upplevas som en plåga för sina närmaste, ibland.
Visst ska horoskop tas med en nypa salt, men det kan vara en kul grej att läsa, och jag har märkt att just kinesiska horoskopet i öst/väst beskrivningen verkar stämma på många jag känner! :)
Om inte annat så kan det vara skoj och ge lite nya tankar. 
Sen när jag läste svaren du fått här så kan jag känna att min input i tråden blir lite futtig och kan låta oseriös (för någon som tex. förkastar horoskop som företeelse), du har fått så många och fina svar! Dessa kan även jag ta till mig.
Hoppas du skulle lyckas få ordnat med lite mer avlastning så att ni får må så bra som möjligt i er familj.
Jag tycker ändå att det verkar som att du är en fantastisk mamma som verkligen gör ett jättefint jobb med din femåring. Jag kan erkänna att jag inte heller alltid haft det tålamod eller gett den uppmärksamhet mitt barn skulle behövt, men så har även jag flera barn som också kräver sitt. (Samt en man med i bilden, som ibland kan avlasta men däremellan kan belasta mig med sin egen problematik, men det är en annan historia och blir ot....) 
Styrkekramar till dig!