Min 5 åring driver mig till vansinne!

Jag har själv en 4,5 åring och vissa av de saker som du skriver gör även min unge. Ibland kan jag vara rejält trött och vill bara bli lämnad ifred och detta känner ju tyvärr barnen av. Om jag får möjlighet att vara själv några timmar så kan jag känna att jag ser fram emot att träffa barnen igen. 

Jag försöker medvetet berömma allt som sonen gör bra. Jag försöker även bjuda in till kramar och gos. Jag försöker nå fram till sonen genom att ställa frågor och lyssna uppmärksamt. När jag gör detta får jag ett mycket mer harmoniskt barn. Men tyvärr finns inte orken jämt och då hamnar vi i samma typ av evighetsfrågande som du beskriver. Ibland blir mina tankar mörka och jag kan önska att barnen inte fanns. Men då handlar det om bristen på avlastning för min del iaf. Vi är två föräldrar men jag sköter barnen och min man "hjälper till". 

Som förälder till barn med npf-diagnoser så skulle jag säga att du borde vara mindre konsekvent. Om vi skulle vara konsekventa så skulle vi gå under som föräldrar Eftersom barnen inte klarar av att anpassa sig efter många ramar. Välj dina strider mer noggrant. Vissa saker behöver man vara konsekvent med, men släpp så många som möjligt. Uppmuntra det positiva. 

Låt barnet vara hemma så mycket som möjligt på fritiden. Om du känner att du behöver komma ut (fullt förståeligt) så försök få barnvakt hemma hos er. Jan ju räcka med att du tar en timmes promenad eller liknande för att orka med resten av kvällen. 

Jag har ett barn med adhd-diagnos, hon uppvisade vissa andra symptom på detta än vad du beskriver men det här med att barnet är oflexibelt och inte kan ta en tillsägelse är precis samma som hon var i den åldern. Hon fick så småningom sin diagnos. Och jag kan säga att det är MYCKET som jag tidigare tog för självklart som jag har fått omvärdera i grunden. Jag tror det är vanligt att man som förälder tänker att när barnet väl hamnar på bup och får en diagnos så får man också en lösning, men så är det inte. Alla lösningar man får (med undantag av medicin) landar faktiskt hos en själv som förälder att utföra. Om du känner att ditt barn är lite annorlunda och funkar på ett annat sätt är det vad du får utgå från, så även utan en diagnos så kan du göra förändringar redan nu. Detta är vad jag lärt mig: 

Håll lugnet. Utbrott hjälper inte. Utskällningar hjälper inte. Ilska, tjat och förmaningar hjälper inte. 

Curla. Gör livet så enkelt som möjligt för ditt barn. Förbered så att saker flyter på. Tex: Blir han stressad när han ska ta på sig skorna i hallen så möblera så att han har en bra plats att sitta på, lägg fram skorna, låt honom ta på i lugn och ro, ha tid så du inte behöver stressa honom (det hjälper ju inte ändå). 

Bra med principer och rutiner men det ska vara utifrån barnets behov. Var följsam. Försök undvika konflikter. Tänk på att VARJE konflikt ger mer stress och mer stress gör barnets beteende sämre. 

Ett bra råd jag fick till mig från bup är detta: Barn med diagnos är ofta oflexibla. För att hjälpa dem med detta måste föräldern visa vägen genom att själv vara flexibel. Ge inte massa konsekvenser och straff. Gå på det som funkar. Gillar han sina hemmadagar så kör på dem! Gör hans liv enkelt och hjälp honom finna ro. 

Slutligen lite boktips:

läs på om adhd och autism, finns massor av sidor riktade till föräldrar. 

Fem gånger mer kärlek av Martin Forster (funkar för massor av föräldrar, handlar inte om diagnoser)  

Explosiva barn av Ross Greene

Barn som bråkar av Bo Hejlskov och Tina Wiman

Som sagt: utgå från det du ser och vet om ditt barn och försök släppa vad andra anser, hur du själv blev uppfostrad osv. Det är inte alls säkert att ditt barn har en diagnos men ni HAR problem i ert familjeliv. Och du vet ju redan att det inte är pga att ditt barn är en ouppfostrad snorunge som aldrig fått lära sig gränser. Så försök att tänka nytt och testa något annat. 

Jag kan säga att mitt barn idag är en ytterst välfungerande, empatisk och klok tonåring. Detta trots att jag knöt hennes skor tills hon var 8, serverade henne frukost på sängen och packade Varenda skolväska och gympapåse åt henne tills hon började 8:an. :) När hon klarade allt själv utan att stressa sönder och bryta ihop så började hon helt självmant göra allt. Idag är det hon som gärna kommer med en kopp kaffe till mig, frågar om hon ska handla på vägen hem och håller sitt rum i perfekt ordning. Alla barn kommer inte i samma form, med empati kommer man långt. 

Ditt barn låter "aktivitetsbakis" efter en dag på förskolan. Det blir helt enkelt för mycket intryck, därav att det även blir jobbigt när ni är iväg på saker och ting med ditt äldre barn. Finns det möjlighet för honom att gå undan på förskolan och vila lite där efter lunch tex? Prata med personalen och se om det går att lösa, att han kanske får sätta sig i ett lugnt rum med en bok eller vila med de yngre barnen. 

Jag har tvillingar på snart 9 år och båda två kan ha massvis med ljud för sig utan att de tänker på det, så för mig är den biten helt normal (om än ibland sjukt jobbig). Att du tycker att det är extra jobbigt, både med alla frågor och alla ljud, tror jag har just med bristen på avlastning att göra. Att du aldrig liksom får vara i fred från allt, att det bara är du som får alla frågor. 

Vad gäller frågor du vet att han egentligen har svaret på, vänd frågan tillbaks till honom. Vad gäller frågor du inte har svaret på, fråga vad han tror. 

5-6-åringar kan vara en böld i arslet. De får det första hormonpåslaget i 6-års åldern (därav att det kallas lilla tonåren) och de kan bli överjävliga helt enkelt. För vissa kommer det tidigare, och kanske är det så med din son. De är som små terriers som varje dag vaknar och tänker "undrar om gränsen finns kvar idag som fanns där igår". Det spelar ingen roll hur konsekvent du är, gränserna ska testas ändå. Det enda man får tänka är "om jag håller fast vid gränsen så kommer det bli bra i slutändan". Sen, med barn, får man även välja sina strider och fundera över om just den gränsen är livsviktig att man håller fast vid, är det värt konflikten. 

Se om det finns något liknande detta i din kommun som du kan gå:

www.allabarnicentrum.se/abc-traeffar/

Ett boktips kan även vara "Vad alla föräldrar borde få veta"

www.adlibris.com/se/bok/vad-alla-foraldrar-borde-fa-veta-9789127823464 som är skriven av de som skapat ABC. 

Lycka till! Det kommer att bli bra! 

Jag tänker att du definitivt har ett barn som tar mer energi än många andra men att du också behöver testa vad som fungerar och inte.

Frågor som man "vet" är antingen att man har en aktiv inre dialog som man inte kan hålla tyst, eller att man har svårt att automatisera och faktiskt inte riktigt förstår att det ständigt är samma svar.... Det kan också vara att man har tråkigt, fast man samtidigt har behov av att saker ska vara lika!

Jag tänker att det är bra att utreda din son, eftersom du uppenbarligen är ganska frustrerad över hur han fungerar. Du verkar ju också som att du tolkar mycket som en personlig kränkning och uppenbarligen så har du svårt att förstå att hans beteenden fyller syften, eller är tryggande, utan tolkar dem som att han vill jäklas.

Oavsett hur han gör eller inte, så är det ju du som vuxen som får försöka hitta sätt att få det att fungera. Och man behöver absolut inte göra det helt ensam. Det är fullständigt rimligt att prata med förskolan om att han är känslig för intryck och helt slut och fråga dem om de har några idéer för att han ska få en bättre dag. 
Precis som att du själv kan se om det fungerar att göra annorlunda hemma i vissa situationer....

Människor som är känsliga för intryck vill kanske ha mörkläggningsgardiner. Textiler som dämpar färg, välstädat, en rutin att gå efter. Brusreduserande hörlurar.

Folk som ständigt vill vara roande av samma sak använder man med fördel teknik för. En halvtimme/timme tv-serie, eller spel. Obs reglera, så att det inte ständigt blir lösningen. Ha ett maxtak 

Folk som inte fattar "pikar" eller beter sig märkligt och man bor ihop med behöver man vara tydlig mot. Man behöver berätta att man nu själv behöver 5 tysta minuter och att man senare är redo att svara på frågan, eller prata.

Ja, du har absolut rätt att det säkert är bäst att strunta i vad barn generellt ska göra och fokussera på vad just mitt barn behöver mest för att må bra.
Det är så självklart och enkelt när jag läser det, men samtidig har aldrig kommit på tanken att vi kan vara hemma mycket oftare, pga allt man ska. Och jag är ju själv övertygad att barn ska ha gott om frisk luft och rörelse. Men gällande mitt barn får jag nog välja och då är det säkert bättre att vara ute mindre men istället har en lite lugnare tillvaro.

Tack för dina ord, det hjälper verkligen att läsa det och att "få lov" att strunta i några saker som anses som viktiga för barn.

Frågorna vänder jag ibland, när det inte är meningslösa frågor (med meningslös menar jag alltså de frågor som han bara ställa för att ha något att fråga, inte för att han bryr sig). Det blir inte så avancerad som dina exempel, för jag är inte så kreativ, men jag kan svarar "Jag vet inte, vad tror du?". Han har, som de flesta i hans ålder, en väldig livlig fantasi, det kan alltså bli vilda historier. När jag vet svaret men jag tror att han kan komma fram till den själv kan jag också säga "Vad tror du?" och sedan leder honom i rätt riktning.
Jag älskar att promenera och på senaste tiden går det även bra med sonen (på en bra dag) och då kan jag fråga om vi ska ta en promenad till ICA (en som är ungefär 3km bort) och snacka. Vi kan ha väldig fina stunder på detta sättet.

Men när han håller på som jag beskrev, är jag tyvärr oftas så irriterad, att jag inte klarar av att svara trevlig. Det är säkert något jag kan tänka på. Jag vet ju att det är mig jag måste ändra på.

Att berömma honom mycket och kramar och pussar gör jag, men speciellt berömm kan kanske bli mer. Det är nog oftas så att jag oftas pusta ut när det går lite bättre och tänker "äntligen lite ro!" istället för att då fukussera mer på honom så han får mycket uppmärksamhet när han är trevlig.
Jag ska absolut tänka på det. Jag vet ju egentligen att det brukar hjälpa, men det är svårt att genomföra när man har så många negativa känslor hela tiden.

Jag har läst alla svar och de var alla hjälpsamma. Men jag är för trött för att svara på dem nu, så det gör jag imorgon, hoppas jag.

Läs om Komet. Det är en föräldrakurs för föräldrar till barn både med och utan diagnoser. På Bup

Du kan ju plocka idéer därifrån. 

men det mest grundläggande man jobbar med är att få en gemensam stund. Att vända trenden så att säga. Att ha 15 min tillsammans varje dag på barnets villkor. Bara hemma där man är med barnet, fokuserad och engagerad. 

när kan fått in den rutinen kan man börja jobba med andra delar. 

Ring BUP och beskriv situationen. Så gjorde jag och vi fick utredning och diagnos. Nu mår alla i familjen mycket bättre.