Min 5 åring driver mig till vansinne!

Jag har själv en 4,5 åring och vissa av de saker som du skriver gör även min unge. Ibland kan jag vara rejält trött och vill bara bli lämnad ifred och detta känner ju tyvärr barnen av. Om jag får möjlighet att vara själv några timmar så kan jag känna att jag ser fram emot att träffa barnen igen. 

Jag försöker medvetet berömma allt som sonen gör bra. Jag försöker även bjuda in till kramar och gos. Jag försöker nå fram till sonen genom att ställa frågor och lyssna uppmärksamt. När jag gör detta får jag ett mycket mer harmoniskt barn. Men tyvärr finns inte orken jämt och då hamnar vi i samma typ av evighetsfrågande som du beskriver. Ibland blir mina tankar mörka och jag kan önska att barnen inte fanns. Men då handlar det om bristen på avlastning för min del iaf. Vi är två föräldrar men jag sköter barnen och min man "hjälper till".