Berättade att jag var otrogen.

Saker kan hända och man är inte mer än människa. Så ja, du har rätt att vara ledsen. På grund av situationer som din, tycker jag inte nödvändigtvis att man behöver berätta ETT misstag - ett misstag är ett misstag och jag kan tycka det är onödigt att bryta upp en hel familj för det. Straffet för den skyldiga blir att ensam få ta hand om sitt dåliga samvete, med all rätt. 

Varför berättade du? Nu mår ni båda två dåligt och era barn blir också lidande. 

Klart du har rätt att vara ledsen. Om du kan förlåta dig själv eller inte beror lite på varför du gjorde det, känns inte som du hade riktigt goda skäl att ligga med kollegan iaf.

Hur ni går vidare? Genom att på ett moget och vuxet sätt gå igenom skilsmässan så smidigt som möjligt. Inget bråk, inget skrik, för barnens skull. Han lär vara arg som ett bi vissa dagar, det förtjänar du, så svara inte emot, förklara inte bort dig ffa! Och om han har frågor så svarar du ärligt. Om han börjar bli högljudd kring barnen så måste du gå därifrån för deras skull.

Jag berättade för att jag kunde inte låta honom leva i en lögn och jag har alltid varit öppen & ärlig gentemot honom. 

Kände att han förtjänade den respekten och få veta vad jag gjort mot honom.

Knepigt. Men vill du fortfarande vara med din make så kan det vara en idé att ge honom utrymme att bearbeta det som hänt. Sedan kanske familjeterapi kan vara aktuellt. För att kunna gå vidare måste din make vara beredd att förlåta och gå vidare.

Även du måste ju hitta ett sätt att gå vidare oavsett hur det blir. Du har gjort något dumt, visst..men det betyder inte att du är en dålig person. Sedan får du nog helt enkelt ställa in dig på att ta konsekvenserna oavsett hur det blir. För ett förtroende är ju skadat och det kan vara svårt att läka.

Du behöver nog också ta reda på vad du vill. Finns de rätta känslorna kvar för din make? Eller är du nu bara rädd för konsekvenserna?

Jag förstår och jag tycker att du resonerar fint. Men jag är osäker på att det alltid är ett rätt beslut. Som någon sa, var fortsatt ärlig och låt honom vara arg. Kanske parterapi vore något din man skulle vara villig att ge? Önskar dig stort lycka till - kanske du kan visa honom din tråd här någon gång? 

Du ska iaf ha en eloge för att du var ärlig mot honom efteråt!

Det är nog glömt snart

(Jag vet inte exakt hur jag citerar enskilda inlägg)

Jag har varit ärlig hela tiden och svarat på hans frågor och funderingar. Är ytterst mjuk men ärlig. Förstår fullständigt hans äckelkänslor och hans mående. Jag förstår även att det inte finns någon annan utväg egentligen. 

Arbetskollegan var en god vän från början och vi har likadana synsätt, intressen och jag kände mig bekräftad och sedd. Någonstans längs vägen vaknade jag och insåg att jag inte var den jag är egentligen. Jag tänkte mycket på min man och mig själv. 

På ett sätt känns det som att jag är förändrad och jag har insett att det är min man jag vill ha. Alltid velat ha honom och även om jag har börjat utvecklas och rannsakat mig själv vill jag verkligen fortsätta utvecklas med honom, bara honom. Det låter fånigt kanske. 

Han vill inte gå och prata med någon. Han vill inte prata med mig eller se mig. Som person är han ganska sluten. 

Du har rätt att må dåligt.

Men det är nog bäst att ni skiljer er ändå.
Tilliten är troligen för alltid som bortblåst.

Då det gäller otrohet så kan det finnas förklaringar, men aldrig några ursäkter.
Finns ingen parterapi i världen som kan sudda ut vad som hänt.

Prata är i detta fall överskattat.