Berättade att jag var otrogen.

Jag berättade för att jag kunde inte låta honom leva i en lögn och jag har alltid varit öppen & ärlig gentemot honom. 

Kände att han förtjänade den respekten och få veta vad jag gjort mot honom.

(Jag vet inte exakt hur jag citerar enskilda inlägg)

Jag har varit ärlig hela tiden och svarat på hans frågor och funderingar. Är ytterst mjuk men ärlig. Förstår fullständigt hans äckelkänslor och hans mående. Jag förstår även att det inte finns någon annan utväg egentligen. 

Arbetskollegan var en god vän från början och vi har likadana synsätt, intressen och jag kände mig bekräftad och sedd. Någonstans längs vägen vaknade jag och insåg att jag inte var den jag är egentligen. Jag tänkte mycket på min man och mig själv. 

På ett sätt känns det som att jag är förändrad och jag har insett att det är min man jag vill ha. Alltid velat ha honom och även om jag har börjat utvecklas och rannsakat mig själv vill jag verkligen fortsätta utvecklas med honom, bara honom. Det låter fånigt kanske. 

Han vill inte gå och prata med någon. Han vill inte prata med mig eller se mig. Som person är han ganska sluten. 

Ja, vi har ett hus. 

Men det är inte väsentligt nu för att vi har inte hunnit med att prata om praktiska detaljer ännu. Hur marknaden ser ut bryr han sig inte om. 

Jag har inte vågat att fråga honom om hur han har tänkt sig med allting. Vi har skickat in en gemensam skilsmässoansökan och han har sedan inte sagt något mer om vad vi gör härnäst. 

Jag är beredd på att vänta på honom och även beredd på att flytta in till en lägenhet och bli ensamstående mor. Oavsett vad som händer måste jag acceptera att jag gjorde ett val som ger ödesdigra konsekvenser. 

Jag avser att vänta in honom och höra vad han vill egentligen. Jag tror att han behöver smälta nyheten och resonera med sig själv i ett par dagar eller veckor. 

Utgången kan likväl bli en skilsmässa och att vi säljer huset. Först då får jag försöka gå vidare och börja om på nytt. 

Tycker ni att jag ska försöka prata med honom när han kommer hem ikväll? Hur ska jag förhålla mig till honom härhemma? 

Ja, du har rätt. 

Som sagt, han är sluten och resonerar oftast med sig själv. Är rädd att det spårar ur inuti hans huvud men jag måste backa och ge honom allt utrymme som behövs.

Jag får försöka hålla mig lugn. 

Våndas litegrann över mannens sinnesstämning när han kommer hem. Ungefär 90 minuter kvar. Det gör så ont att se honom i det här skicket. 

Bäddat sängen så att han kan gå och lägga sig direkt. Snart ska barnen få kvällsmat och lägga sig. Allting ska alltså vara förberett och klart så att han kan välja att gå och sova om så önskas. 

Jag vet knappt vad jag gör med mig själv. Jag vill bara gå och krama honom men kommer att stålsätta mig och funderar på att jag ska gå ut i trädgården under tiden han borstar tänderna och säger god natt till sina barn.

Han har planterat om våra blommor idag, såg jag.. 

Det är klart att jag vet att jag har mig själv att skylla på. Jag skulle ge mycket för att kunna vrida tillbaka tiden och göra det rätta. 

Nu går det inte att göra så och jag tar fullt ansvar för mina handlingar och konsekvenser som kommer efteråt. Jag vet knappt varför det har blivit så. Allting har varit så ångestfullt och chockartat. 

Har ett behov av att prata med honom lugnt och sansat men jag förstår givetvis att det går inte att göra det nu. 

Tids nog, kanske? 

Nej precis, det hände såklart inte helt plötsligt. 

Jag får rannsaka mig själv och fundera på mina tankegångar då det här hände. Jag är beredd på hans frågor och funderingar. Men han har inte riktigt kommit till mig och frågat. Han har varit mestadels förbannad och efterfrågat detaljer kring hur det här började och vad vi gjorde. 

Hur menar du här?

Ja, innan otroheten har jag alltid varit ärlig och öppen. Under tiden jag pratade med arbetskollegan och ligget var jag givetvis inte ärlig. Det blev några veckors oärlighet och smygande. 

Berättade för min man i söndags och sexet hände i fredags. Sedan dess är jag återigen ärlig och öppen. 

Men jag kanske missförstår dig på något sätt, och jag ber om ursäkt i så fall? 

Det valet är hans. 

Jag kan bara vänta och se vad som händer de närmaste veckorn. 

Och ja, jag älskar honom verkligen. Det låter nog sjukt för dig med tanke på mitt agerande men jag älskar honom. 

Kollegan har funnits i mitt liv sedan några år och jag tror att jag har nämnt tidigare att han och jag är lika på många sätt. Vi blev goda vänner och tyckte om varandra. 

Med ett par veckor menar jag att vi passerade linjen vad gäller vårt vänskapliga snack, och det blev mer sexsnack och likadant. Det ledde till ett ligg i slutändan.

Jag har inte varit intresserad av arbetskollegan på det sättet att jag föredrar att fortsätta med honom framför min man.

Kanske var det så, fast det är jag som befinner mig i denna situation och jag känner mig trygg med att jag vet var och när jag började ångra mig. Hade det varit ett fantastiskt ligg hade jag ångrat mig iallafall.

Det förstår jag. 

Vi får se hur det går med allting och vad utgången blir. 

Nej, det är inte misstag på samma sätt som när man ligger med någon på efterfesten eftersom vi snackade och planerade. Likväl var det mitt livs största misstag och din definition ser annorlunda ut jämfört med min. 

Jag har alltid älskat min man och jag står fast vid det. 

(Har fortfarande inte klurat ut hur jag citerar på ett bra sätt då det inkommit flera inlägg) 

Jag vet att det var ytterst oärligt och vidrigt av mig och mitt agerande kring kollegan. Jag önskar att jag gick och pratade med honom istället men nu är det gjort och min man får välja hur han vill göra. Han blev väldigt chockad för att han kunde verkligen inte tro det med tanke på hur jag har varit som hans fru under vårt äktenskap. 

Jag tycker att det är bra att ni ifrågasätter mig, mitt agerande och mina skrivelser kring det här. Ni gör så att jag vågar tänka och fundera. Jag kan uppleva stundtals att jag förnekar det faktum att jag verkligen har gjort det värsta man kan göra mot sin partner men när ni är raka och ifrågasätter mig tvingar ni mig att se som det verkligen är. 

Jag har ingen önskan om att han stannar kvar för barnens skull eller andra omständigheter. Jag vill givetvis mest av allt att vi fortsätter men respekterar samtidigt att han inte kan göra det här och väljer att avsluta.

För att det var det. Det hade inte gjort någon skillnad om ligget var helt fantastiskt, och jag vet med mig att oavsett hur ligget var hade jag ångrat mig förfärligt mycket. 

Egentligen är det inte väsentligt med hur ligget var. Det väsentliga är att jag svek min man på det värsta sättet och att jag var sjukt vidrig. 

Jag förstår att mitt sätt att skriva framstår som att jag inte ångrar mig alls. Jag är rationell och saklig som person och kan resonera vettigt (i normala fall) Jag kan se på det här ur ett helhetsperspektiv och förstå hur min man mår. Dessutom förstår jag även att min otrohet var sjukt vidrig gentemot min familj och att jag inte kan komma med bortförklaringar.

Jag är ångestfull och har ej haft möjlighet till att äta ordentligt på flera veckor. Allt jag tänker på är den här skiten. Jag vill bara gå och krama min man. Säga upp mig. Visa för honom hur mycket jag ångrar mig. 

På den andra sidan förstår jag att ingenting jag säger är trovärdigt och att jag förtjänar all ångest. Känner också att jag har egentligen ingen rätt till att må dåligt. Mina tankar som dyker upp upplever jag att jag har ingen rätt till att uttrycka för att det är jag som är skitstöveln i det här. 

Ibland kan jag hata min egenskap. Jag vill agera panikartat, bryta ihop och allt det där. Men jag förstår samtidigt vidden av det här.

Jag tänker att det börjar bli lite fånigt att skärskåda det jag skrivit härinne och det är ett faktum att jag tycker att jag har gjort mitt livs misstag. Det är så klart helt OK att ni tycker annorlunda. Tror att vi kanske kan lämna det där?

Det är svårt att komma ihåg allting ni skrivit men jag vill betona att det är helt och hållet mitt fel, mitt ansvar och min skuld. Ömsesidig respekt betyder ju att vi båda respekterar varandra men jag har inte visat denna respekt gentemot min man de senaste veckorna. Det är jobbigt att tänka på det. 

Jag får be om ursäkt för att jag inte lämnar ut detaljer kring kollegan eller otroheten. Jag tycker att det räcker gott med att min man vet detta. Jag vill egentligen fokusera på mig och min man, inte arbetskollegan.

Men jag tror inte att jag kommer att skriva något mer i den här tråden. Jag tror att jag kan reflektera och få inputs någon annanstans ifall behovet dyker upp. 

Men jag vill i alla fall tacka er alla för era inputs.