Bråkig 2,5-åring

Tror att du först måste tänka om. En 2,5-åring är inte bråkig. Han är en liten kille med nästan ingen impulskontroll alls. Han kan helt enkelt inte bråka.
En del barn är så, de är överallt och på några ställen till samtidigt. 
Det är som anda skrivit, plocka undan allt man är rädd om. Sätt barnlås på lådor och skåp.
Se till att alla hyllor och byråer är fast vid väggen. 

Jag har också en 2,5-åring och han saknar också impulskontroll och konsekvenstänk. Jag skulle till exempel aldrig drömma om att laga mat tillsammans med honom när vi är ensamma. Det leder bara till pill och spring och irritation. Är han med och lagar mat, behöver också pappan stå bredvid och hålla koll på barnet. Är vi ensamma blir det något som går väldigt snabbt och enkelt att tillreda. 

Vi har inte heller dukar, mattor eller prydnadssaker hemma. De saker jag har framme, är jag beredd på att de kan gå sönder. Sen parerar jag konstant. 

Barnlåsen har han lyckats pilla upp. Det var förvisso skönt när han gjorde det, för då satt han still och koncentrerade sig noga väldigt länge. 

Vi har också ett barn till, fast ett äldre, som också behöver omsorg och tid. Vi är ju två föräldrar som turas om att ta hand om ett eller två barn. Jag läser ingenstans om någon annan förälder? Var finns den andre föräldern i allt detta? 

Hur är han på förskolan? Samma beteende eller lugn?

Min unge var precis så som du beskriver! Han var extra allt och mer därtill. Snabb och energisk, oftast full av bus, gillade mycket att slänga saker, tömma lådor, kasta lång, springa iväg. Värst var det när lillasyster föddes, då jag var låst med amning eller inte kunde bara lämna henne för att springa efter honom.

Han listade ut barnspärrarna på lådor och skåp innan han var två år gammal, han klättrade över trappgrinden, låste upp ytterdörren (så vi fick låsa med nyckel istället för bara vredet). Han var ofta glad och levnadsglad, men kunde få utbrott om han blev hindrad i sitt kastande eller springande. Vi hade typ inget framme, eller så låg det framme - slängt över golven.

Det blev inte så mycket bättre med åren tyvärr, det visade sig att han hade ADHD och det var många år då livet med honom kändes som en konstant hinderbana för oss föräldrar och lillasyster.

En sak som fungerade var att ge honom större utmaningar än vi egentligen trodde att han klarade av. För han var inte bara väldigt vild, han var också väldigt smart. Bygga komplicerade byggen, rita ritningar och sen bygga med rör och slangar kunde hålla honom sysselsatt länge och ge honom utmaningen han behövde för att orka koncentrera sig och stanna upp i något. Att få gå i en bygghandel och köpa lite rör, slangar, snören, det var drömmen för honom. Likaså olika fysiska aktiviteter, tex att han fick vara i en parkourpark som egentligen var för mycket större barn, men där han kunde utmana sig. Det räckte inte med vanlig rutschkana för honom. Många gånger har jag stått med hjärtat i halsgropen och titta på hur han klättrar, och hoppats att han skulle komma ned helskinnad igen.

Han är 16 år idag, har ju sin ADHD, men är nu mest en ganska slö och trött tonåring. Ibland längtar jag (nästan) tillbaka till den där energin och glädjen han kunde ha när han var liten, när han ville erövra välden och att hela livet skulle vara ett äventyr. Det var tufft för oss föräldrar, länge, men kanske mest för att han inte passade in i vår tillvaro, med vanligt hus, förskola, skola, sitta stilla, samma varje dag. Hade vi bott i skogen så skulle han varit Ronja och Birk, gått fri och lekt och upptäckt och byggt saker och sen kommit hem utmattad och nöjd. 

Han får tid när det andra barnet sover på dagen plus ibland extra tid på helgen när pappan också är hemma.
Ingen avlastning i övrigt. 

Han hjälper ju så klart till med mycket i trädgården, vi är ute mycket nu på sommaren, men vissa saker kan han inte hjälpa till med och det är sådana saker jag tänker på. Vi har tex inga sommarblommor i år eftersom han förstört all försådd. Han har även ryckt upp alla morötter. Sådant händer, men uppskattar om han inte hjälper till med allt.. speciellt sådant där jag behöver hålla mer koll på honom så jag ändå inte får något gjort..

Egentid var dumt uttryckt. Tänkte egentligen mest på det jag rabblade upp i övrigt, att duscha utan två barn i duschen, fixa tvätten, trädgården utan två som sliter i en och river ner allt..

2,5-åringen sover inte middag så jag kan inte fixa saker när han sover, och oavsett hur "enkel" mat jag fixar så blir det kaos. Det är knappt så det går att värma på något i mikron utan att det blir kaos..

Leksaker SKA bara vara i deras rum, men det kastas hejvilt och jag har inte tid att gå efter honom varje minut och städa/tjata på att han ska städa. Det spelar ingen roll om allt ligger på rätt plats på morgonen, det tar tre sekunder innan det är över hela huset.. Jag har heller inte tid att lägga hur mycket tid som helst på kvällen att städa eftersom det är så mycket jag inte kan göra med honom. Han är inte heller bra på att hjälpa till eftersom det roligaste som finns är att välta ut alla lådor med saker så fort jag plockat upp..

Nu är vi ute mycket, vilket ju underlättar en del förutom när det är riktigt dåligt väder. Men vi försöker alltid gå ut i ett par omgångar på dagen. Är ute i skogen, gör aktiva saker. Ser till att han får springa av sig, upptäcka saker och bli stimulerad.
Annars är det väl mycket rutin. Han behöver mycket uppmärksamhet så jag gör mycket aktivt med honom. Dansar/sjunger till musik, målar, leker med tåg, läser böcker, bygger saker, gör kojor. Lillasyster hänger med så gott det går. Sedan måste jag ju göra mat och sådana saker där barnet så klart inte får 100% uppmärksamhet från mig. Allting urartar dock i att saker kastas eller att han sparkar/slåss.
Jag har redan plockat bort allt jag är rädd om, allt sitter fast men det är fortfarande ett problem. Jag kan tex inte plocka bort 1-åringen...
Pappan finns där efter jobb och på helger, men båda vi har samma problem. Jag skriver ur mitt perspektiv så då låter det kanske som att han inte finns där. Han jobbar dock dagtid så det blir inte så många timmar tillsammans när barnen är vakna. Han har dock samma problem som mig. Det gör ingen skillnad om vi är två hemma. Barnet beter sig likadant och lyssnar lika lite på oss båda. Även om man tycker att man står och punktmarkerar så tar det en halv sekund innan han gjort något. Det är dessutom ganska svårt att lägga all den tiden på att punktmarkera honom när man har flera barn och allt som behöver fixas med hem och så..Han har inte börjat på förskola än. Han är precis likadan om vi åker bort (vilket vi undviker nu) så jag är orolig inför förskolestart.

Ni får väl ta varsitt barn och bo särbos ett par år då.

Begränsa antalet leksaker så det inte blir så många att kasta runt och städa upp. Sen undrar jag hur i hela friden du bara har nån timme kvar av kvällen innan du själv ska sova?! Våra somnar 19-30-20.00. Återstår flera timmar. Vad gäller mat kan man gott och väl äta frysta grönsaker under några år och skippa alla färska som ska skäras och grejas. 

Eller så är förskolan med de (oftast) extremt strikta rutinerna som gäller där precis vad  han behöver. Plus stimulans av att interagera med andra barn och vuxna (som inte är lillasyster och föräldrar).

Som "Hatthylla" skriver, minska ner alla leksaker. Allt som kastas omkring försvinner. Självklart inte att ni ska slänga sakerna men göm undan dem. 

Håller helt med dig här. Förskola kan vara mycket bra för barnet och även ge förälder och syskon ett andrum under några timmar på dagarna. 

1-åringen är inne i en period där hon kaosar totalt från 18-22/23. Somnar någon kvart, vaknar och är på dåligt humör. Behöver lägga väldigt mycket tid och fokus på hennes nattning/ha henne nära. 2,5-åringen är lätt att lägga och sover sedan hela natten, tack och lov.