Bråkig 2,5-åring

Han är 2,5 år. Han kan inte bättre. Han är impulsstyrd, nyfiken, viljestark. Du kommer få avleda, flytta undan saker, flytta undan barnet. Att skälla och förklara ger ingen effekt, för fem minuter senare är det glömt. 

Ja, det är en riktlinje, därför jag skrev "ungefär". Jag tror du har missuppfattat mig, jag har inte sagt att jag försöker natta ett barn som inte vill sova. Hon är strulig den tiden, inte "strulig vid nattning den tiden".

Vad menar du med högre krav? Vad vill jag göra som min man inte vill göra som är "fel" menar du?

Pappan fungerar alldeles utmärkt resten av dygnet, det är bara just nu på kvällstid som hon är inne i en krånglig period. Jag tänker inte tvinga bort amningen då eller lämna bort henne mot sin vilja. Problemet är inte hon utan att 2,5-åringen kastar saker och slåss.. JAG vill kunna göra saker som jag tycker behöver göras men framförallt så vill jag ju hitta lösningar som gör att jag kan göra dom sakerna dagtid.
Pappan har haft 3 månader FL tillsammans med mig och kommer vara FL själv ca 6 månader nästa år. Det handlar inte om att han "behöver ta över mer och mer" Han fungerar som sagt alldeles utmärkt förutom hennes krångliga period på kvällen just nu.

Som någon sa förut, det där med egentid är en lyx man inte kan räkna med varje dag. Det kan ta nåt år till det, och beror så klart mycket på sovtider också om man kan klämma in lite mer tid på kvällen för sig själv. Fixa i trädgården kanske du kan göra om helgerna, tvätta måste man göra ibland men det är också en sån sak man borde försöka skjuta på till helgen.

Kastar han verkligen runt precis all mat han kommer åt, eller andra saker? Det låter som att den andra föräldern får hjälpa till att distrahera, ta pojken till ett annat rum under tiden, eller ännu hellre ut och leka. Gör storkok på helgen så du kan ta fram och värma under veckan, även om det så bara är en eller två middagar.

Det är inte alltid lätt med småbarn, ffa så måste de se att man är 100 % konsekvent i sina reaktioner, och inget litet leende i mungipan eller ögonen när det är tillsägelser. Lugn djup röst, en tillsägelse utan utrymme för kompromiss. Ögonkontakt. Tänk resting bitch face så är du väldigt nära hur man ska se ut, eller stenansikte. Men, han är väldigt liten så det kan ta väldigt lång tid innan det sätter sig, och sen kommer han ändå fortsätta testa dina gränser ända tills övre tonåren.

Känner igen mig så väl men mitt barn hade den här perioden när hon var lite yngre. Hon är idag tre år och absolut en vild liten tjej som vi behöver ha stenkoll på, men inte på den nivån som har varit. 

De som säger involvera barnen i matlagningen har uppenbarligen haft ett barn som varit aningen lugnare. 

Nu går det som sagt var att prata med henne och få henne att vänta i 5 sek. 

Jag insåg tidigt att matlagningen kunde jag inte göra själv med henne. Mycket storkok när pappa var hemma och mycket hämtmat. Grönsaker var mycket frysta och kör fortfarande på färdigskuren sallad och cocktailtomater. Bönor, kikärtor och linser på tetra är smidigt också. 

Och det är mitt tips att hantera, även om det inte är svaret du vill ha. Laga inte mat och plocka undan. 

Jojo, att barn "ska" sova 12 timmar har aldrig gällt min yngsta. Han sov mellan 20 och kanske 5.15 vid 1. Kunde lika gärna somna 20.30 och vakna 5. Först nu vid 4 har han börjat sova efter 6. Och definitivt inte hela nätter! De går räkna på fingrarna än idag.

Jag tror du försvårar för dig i onödan. För stora krav både på dig, hemmet och barnet. En 2-åring har noll förstånd. Allt är lek, testande, full fart och man får anpassa livet därefter. Man kan inte få en 2-åring att bli mognare än vad de är.
Och det där med att göra saker man vill får man ändra till saker som måste göras. Vissa saker får helt enkelt bero om det vare sig finns tid, ork eller möjlighet till det. Som exempel kan jag nämna första halvåret med vår hnb:are. Jag sov ca 2-3 timmar per natt. Jag läste inte en tidning ens för jag förstod inte vad det stod. Jag duschade när det hanns med. Jag gjorde inget utanför hemmet annat än typ åka på Bvc. Ibland ser livet ut så. Men det kommer inte göra det resten av livet med barn.
Om ni har olika prioriteringar får ni prata ihop er om lämplig nivå. Hälsa, barn, absoluta måsten och hemmet går alltid före jobb, karriär, pengar, hobbys och sysselsättningar på egen hand utanför hemmet. Sånt blir det tid för när man har äldre barn.

I den åldern så är det konstant övervakning som gäller för vildare exemplar. Särskilt om det finns en ett-åring med i ekvationen.

Saker som underlättar:
-Motion: Ut och lek och låt honom rasa av sig på säkra platser. Har ni tillgång till bad så är det utmärkt. Studsmatta med nät är som ett madrasserat rum för toddlare. Har ni en kulle i närheten så är det superkul att rulla ner och springa upp för, eller att du rullar ner en boll och han hämtar den.
-Lek! Barn är samarbetsvilliga och läraktiga när de leker. Lek att ni är smygande kattungar som måste ta er till matbordet utan att väcka hunden. Lek att ni är stora maskiner som städar upp leksakerna. Låt nallen vara förälder som bossar runt er alla, eller så kan han vara en trotsig baby som ni måste lirka med.
-Utmana honom intellektuellt. Lär honom rim och ramsor utantill (eller ert telefonnummer, eller alfabetet). Jobba med färger, eller siffror, eller musik på en nivå där han faktiskt lär sig något nytt och intressant.
-Massage. Ge honom massage och testa kanske lite mindfullness, avslappning eller meditation. Låt även honom massera dig och lillasyster (om det kan ske säkert).
-Uppmärksamma de beteenden som du vill se mer av. Verkligen se honom när han är resonabel och trevlig. Inte så att du ignorerar honom när han är omöjlig och kastar saker, men du är lite uttråkad och neutral när du hanterar dylika utbrott.
-Sätt ord på känslor och visa honom hur han kan uttrycka svårare känslor som ilska och frustration på acceptabla sätt.
-Observera och skriv gärna ner vad som händer. När han har ett utbrott vad hände precis innan? När åt han senast? Hur har han sovit? Såg du några tidiga tecken så att det barkade åt fel håll? Gör också en lista över aktiviteter som brukar vara positiva för honom och se om du kan inkorporera mer av dessa i er dag.

Du verkar helt oemottaglig för alla råd som du får här i tråden och bara en massa ursäkter för att bibehålla status quo men där 2,5-åringen magiskt byter personlighet och mognar sisådär 3-6 år på ett par minuter.

Är du så utmattad så du inte orkar tänka i flera led och planera om er tillvaro, för det kan hända. Eller är du lika dålig på att lyssna och ta till dig som du tycker att din 2,5-åring är?

Nej, som jag skrev till någon annan också så var "egentid" lite klumpigt uttryckt, jag menade egentligen de andra sakerna jag rabblade upp. Slänga in någon tvätt utan kaos med två barn, duscha utan två barn i duschen, fixa sådant som är krångligt att göra med barnen..  Jag tänkte inte egentid som att syssla med hobbys, titta på tv, fixa manikyr, ta en promenad, träna eller så.... Sådan egentid har jag inte haft sedan innan första barnet.

Det är svårt att klämma in allt på helgen. Det blir lite samma problem där ju. Vi måste sprida ut det under veckan för att hinna med allt som ska göras.

Han är verkligen HEMSK med att kasta saker. Han behöver knappt ens se vad det är.. han tar antingen sats och springer och sveper ner det från bänken, tar tag och kastar .. Inte alltid eller varje gång han går förbi något men det händer extremt många gånger på en dag så det är väldigt ofta.

När jag lagar mat på dagen så är sambon på jobbet så där går det inte att få hjälp. Vid middagen är det ofta jag som är den "den andra föräldern" och även om jag verkligen försöker avleda så är det omöjligt att hinna med. Varken jag eller sambon klarar av det. Speciellt inte när det två barn det ska hållas koll på. Ibland fungerar det att gå till ett annat rum eller gå ut, men ofta springer han ju runt och tycker det är spännande att vara med..

Ja precis. Jag tror ändå jag lyckas ganska bra med att vara allvarlig men det biter inte. Samma med sambon. Sonen skrattar åt oss båda. Någon gång kan jag ha sagt till med lite för djup röst och då har barnet istället blivit rädd och det har ju inte heller blivit bra. Men det är väl bara att fortsätta härda ut och hoppas han inte hinner drämma stekpannan i huvudet på en innan han lär sig heh..

Att barnet skrattar är inte konstigt, det är en försvarsreaktion och få en positiv feedback (som de fått sedan första leendet) av sin förälder
En fundering. hur många gånger säger du nej varje dag?
Tänk dig att hela tiden höra nej, du får inte, fy, NEJ, NEEEEJ, bort med dig, ajabaja

Varför inte förskola?? Skulle nog lösa det mesta.