Bråkig 2,5-åring

Anonym (mamma) skrev 2022-07-03 16:46:05 följande:

Bråkig 2,5-åring

Jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag hantera honom? Han är emellanåt väldigt söt och gosig, men oftast helt galen.
Jag är själv en väldigt lugn person så jag känner inte igen mig i beteendet och har svårt att veta hur jag ska tackla problemet.

Han kastar allt. Nu når han ju även upp på bord och bänkar så INGENTING går att ha framme, men allt går ju inte att ställa på 2m höjd heller. Han kan rusa förbi och slita med sig allt han kommer åt och bara kasta allt vad han har. Blomkrukor, mobiler, datorer, glas, papper, maten vi håller på att tillaga... ALLT åker i golvet. Han kastar även sina leksaker.

Han sparkas, slåss och puttas. Lillasyster som är 1 år kommer ofta i vägen och jag får så dåligt samvete över att jag inte klarar av att skydda henne varje sekund.

Jag har pratat med honom så mycket. Försökt med olika infallsvinklar. Jag har försökt plocka bort saker och ge konsekvenser men inget händer. Han skrattar bara åt mig när jag är allvarlig. Vad fungerar? Vi kan inte ha det så här längre.

Min unge var precis så som du beskriver! Han var extra allt och mer därtill. Snabb och energisk, oftast full av bus, gillade mycket att slänga saker, tömma lådor, kasta lång, springa iväg. Värst var det när lillasyster föddes, då jag var låst med amning eller inte kunde bara lämna henne för att springa efter honom.

Han listade ut barnspärrarna på lådor och skåp innan han var två år gammal, han klättrade över trappgrinden, låste upp ytterdörren (så vi fick låsa med nyckel istället för bara vredet). Han var ofta glad och levnadsglad, men kunde få utbrott om han blev hindrad i sitt kastande eller springande. Vi hade typ inget framme, eller så låg det framme - slängt över golven.

Det blev inte så mycket bättre med åren tyvärr, det visade sig att han hade ADHD och det var många år då livet med honom kändes som en konstant hinderbana för oss föräldrar och lillasyster.

En sak som fungerade var att ge honom större utmaningar än vi egentligen trodde att han klarade av. För han var inte bara väldigt vild, han var också väldigt smart. Bygga komplicerade byggen, rita ritningar och sen bygga med rör och slangar kunde hålla honom sysselsatt länge och ge honom utmaningen han behövde för att orka koncentrera sig och stanna upp i något. Att få gå i en bygghandel och köpa lite rör, slangar, snören, det var drömmen för honom. Likaså olika fysiska aktiviteter, tex att han fick vara i en parkourpark som egentligen var för mycket större barn, men där han kunde utmana sig. Det räckte inte med vanlig rutschkana för honom. Många gånger har jag stått med hjärtat i halsgropen och titta på hur han klättrar, och hoppats att han skulle komma ned helskinnad igen.

Han är 16 år idag, har ju sin ADHD, men är nu mest en ganska slö och trött tonåring. Ibland längtar jag (nästan) tillbaka till den där energin och glädjen han kunde ha när han var liten, när han ville erövra välden och att hela livet skulle vara ett äventyr. Det var tufft för oss föräldrar, länge, men kanske mest för att han inte passade in i vår tillvaro, med vanligt hus, förskola, skola, sitta stilla, samma varje dag. Hade vi bott i skogen så skulle han varit Ronja och Birk, gått fri och lekt och upptäckt och byggt saker och sen kommit hem utmattad och nöjd.

Anonym (min)

Tue 5 Jul 2022 13:21

#19

LFF skrev 2022-07-05 13:19:27 följande:

Eller så är förskolan med de (oftast) extremt strikta rutinerna som gäller där precis vad han behöver. Plus stimulans av att interagera med andra barn och vuxna (som inte är lillasyster och föräldrar).

Som "Hatthylla" skriver, minska ner alla leksaker. Allt som kastas omkring försvinner. Självklart inte att ni ska slänga sakerna men göm undan dem.

Håller helt med dig här. Förskola kan vara mycket bra för barnet och även ge förälder och syskon ett andrum under några timmar på dagarna.

Anonym (min)

Tue 5 Jul 2022 14:02

#28

Anonym (mamma) skrev 2022-07-05 13:57:39 följande:

Jag hade hoppats att jag skulle få tips på hur jag ska hantera honom, inte hur jag ska rensa ut allt ur mitt hem, bara laga mat som inte behöver någon förberedelse förutom rakt ner i stekpannan och helt enkelt ge upp att kunna göra någonting på dagarna. Det känns inte som rätt väg att gå att helt enkelt acceptera att han skadar oss andra, att han inte lyssnar på att han inte får kasta saker, slåss osv. Vi kan ju inte åka någonstans. han kanske beter sig så mot de andra på förskolan om jag inte lyckas markera att det faktiskt inte är okej. Jag vill ju uppfostra en bra människa, inte anpassa hans miljö så han kan fortsätta härja som han vill..
Det enda vi gör just nu är att skälla och förklara, skälla och förklara och bli bemötta med skratt och ännu intensivare bus/bråk.

Fast det ÄR ju det sättet man hanterar små barn Man anpassar omgivningen så att de kan hållas utan att skada eller skadas alltför mycket tills de utvecklar eget konsekvenstänk och förhoppningsvis lugnar sig lite. Han är för liten för att förstå sån subtil fostran ännu. De barn som är lugna och inte håller på och röjer, är såna som personer, inte för att de förstår de vuxnas krav redan.

Och att laga enkel mat, rensa bland dina måsten, barnsäkra in absurdum etc. är ett sätt för DIG att orka under tiden han växer på sig och utvecklas.

Anonym (min)

Tue 5 Jul 2022 15:10

#37

Anonym (mamma) skrev 2022-07-05 14:48:57 följande:

Ja, det är en riktlinje, därför jag skrev "ungefär". Jag tror du har missuppfattat mig, jag har inte sagt att jag försöker natta ett barn som inte vill sova. Hon är strulig den tiden, inte "strulig vid nattning den tiden".

Vad menar du med högre krav? Vad vill jag göra som min man inte vill göra som är "fel" menar du?

Pappan fungerar alldeles utmärkt resten av dygnet, det är bara just nu på kvällstid som hon är inne i en krånglig period. Jag tänker inte tvinga bort amningen då eller lämna bort henne mot sin vilja. Problemet är inte hon utan att 2,5-åringen kastar saker och slåss.. JAG vill kunna göra saker som jag tycker behöver göras men framförallt så vill jag ju hitta lösningar som gör att jag kan göra dom sakerna dagtid.
Pappan har haft 3 månader FL tillsammans med mig och kommer vara FL själv ca 6 månader nästa år. Det handlar inte om att han "behöver ta över mer och mer" Han fungerar som sagt alldeles utmärkt förutom hennes krångliga period på kvällen just nu.

Du verkar helt oemottaglig för alla råd som du får här i tråden och bara en massa ursäkter för att bibehålla status quo men där 2,5-åringen magiskt byter personlighet och mognar sisådär 3-6 år på ett par minuter.

Är du så utmattad så du inte orkar tänka i flera led och planera om er tillvaro, för det kan hända. Eller är du lika dålig på att lyssna och ta till dig som du tycker att din 2,5-åring är?

Bråkig 2,5-åring

INNEHÅLL