Här samlas alla nattugglor!

Kaos eller kosmos? Besöker Kiasma, ett museum. Hamnar framför tavlor och betraktar dem. De består av dukar, färger och kilramar. Men inte bara. De består av något mer, som uttrycks genom betraktaren. Summan är alltså större än de materiella enheterna. Estetik, skönhet eller vilka substantiv man än vill. Mänskliga ögon kan uppfatta våglängder mellan 380 och 750 nanometer. Utanför dessa våglängder finns inget som heter utseende för oss. Utanför ett visst spann av hertz finns inget som heter ljud, för oss. Potentialerna finns där, att kollapsa till ljud, att bli någonting som är mer än bara våglängder eller ljudvågor.

Vid en promenad vid havet ser jag en sten, som möjligen inte finns där då ingen upplever den med något eller några sinnen. Märkligt eller inte? Stenen är energi, olika våglängder som kollapsar till någonting, som vi kallar sten. Precis som våglängder eller ljudvågor alltså. Färger, var finns det, eller språk och matematik? Statisk verklighet är något som ryms i vårt evolutionära gränssnitt, men i övrigt? Om detta stämmer så skulle det kunna betyda att det vi kallar döden innebär att återgå till potentialer och möjligheter, som antingen kollapsar till någonting i sinnen, eller själva blir sinnen som skapar verkligheten. Då vi alla, alltid är en del av alltet, av existensen, så är vi också vad vi upplever på sätt och vis, oavsett delmängd det tar sig uttryck i, så som exempelvis jaget, duet eller något annat, lutar jag åt att medvetande kan finnas som något grundläggande i alltet, snarare än som en delmängd.

Kliar mig lite på ena armen. Inser att det finns massvis med motargument och att jag kan gå djupare in med egen argumentation. Inser också hur lite jag vet, men det var skönt att sätta ord på mina enkla, kanske helt naiva funderingar. Luta dig tillbaka i evigheten en stund. Fultextad har funderat.

Hej!
Kan man ändra sin personlighet? Alltså inte små justeringar utan typ gå från pessimist till optimist, introvert till extrovert, extrovert till introvert?

Tänker mig att man kan bli pessimist efter ett trauma. Kanske till och med bli optimist efter ett trauma men kan man ändra sig själv utan en omvälvande livshändelse? Med fri vilja?

Eventuellt kanske man kunde göra en ekvation, typ en regressionsanalys eller något för att få fram lite samband mellan beteenden och variabler hos oss. Men hur träffsäkert skulle det bli? Ganska tveksamt.

Fjärilen är ett ägg, en larv, blir en puppa och till sist fjäril. Det är vad jag skulle kalla reinkarnation. Ändå betecknar vi det som en enda varelse, det gör vi för att vi upplever ett kontinuum, en sorts följdriktighet som ligger inom vårt gränssnitt av uppfattningsförmåga. Då fjärilen en dag inte lever mer avskriver vi den som icke-existerande, eftersom en större kontinuitet är svårare att uppfatta med vårt gränssnitt. Däremot verkar det som att energi är oförstörbart och även fjärilen har varit energi.

Vart vill jag komma med att det här då? Jo, att när vi var foster var vi inte likadana som barn, och vi är inte likadana nu som barn. Hade vi ens en personlighet som foster? Jag svarar spontant ja, genetisk personlighet, kanske även någon annan sorts personlighet. Fanns jag innan jag-upplevelsen uppstod? Vet inte. Personligheten kan förändras, men jaget består. Huruvida personlighet finns utan jaget vet jag inte. Kanske är det jaget som skapar en upplevd kontinuitet. Sedan beror det på hur mycket man väljer att zooma in på företeelser. Vi kan gå från försiktiga till djärva, eller tvärtom, men bägge egenskaperna är något som kan gynna oss. Att försiktigt vaka eller djärvt ge sig hän. Våra förändringar sker inom vissa begräsningar. Annars kan man väl utgå från femfaktormodellen om man nöjer sig med det.

Nå ja, klockan är 23:38 och jag har haft massa på gång här, så 
att ja, ett intressant ämne hur som helst.

Sitter och mår bra :) Funderar dock på varför jag vaknar mitt i nätterna titt som tätt... Åldern? x)