Här samlas alla nattugglor!
Här kommer ett blogginlägg om arbetsnarkomani och att lära känna sina egna gränser!
I tråden har ni lärt känna mig som en ganska så slapp filur. Mitt största problem tycks vara mitt ständigt pågående kaffemissbruk och mitt lika ständigt pågående projekt att sluta med det. Jag saknar karaktär och faller tillbaka gång på gång. Nu har jag lärt mig leva med det.
Innan jag blev den här slappa filuren var jag en överspänd filur. Bara under pandemin startade jag ett och ett halvt nytt företag (det halva är fortfarande en del av det första företaget) så nu driver jag två och ett halvt företag. Förutom det bestämde jag mig för att skriva en bok och en barnbok (som jag även illustrerade). Dessutom hjälpte jag till att ge ut en annan persons bok och började även skriva manus till en podd. För att hinna med allt detta hittade jag på ett nytt ord. Jobby. Jobby är jobb och hobby i ett. Ett ord som gör att man kan jobba mer och samtidigt låtsas som att man inte gör det.
Frågan är: Varför gjorde jag allt detta?
Svaret är: Jag har ingen jävla aning.
Arbetsnarkomani är lätt att glida in i, upptäckte jag. När fritiden är ett schema av saker som måste hinnas med, då är det dags att passa sig. Det första och sista jag gjorde på dagen var att jobba. Kanske var det en flykt från mitt privatliv, som var väldigt låst och svårt att påverka just då?
Jag hade målat in mig i ett hörn och enda sättet att ta mig ur det var att börja backa och avsluta saker. Sedan gick jag ner i arbetstid till sparlåga. Företagen har jag fortfarande kvar, men podden är borta och jag lär inte skriva någon mer bok på ett tag 😅 Nu har jag gått upp i arbetstid igen och ägnar min fritid åt att ha kul och lära känna nya människor istället, vilket jag trivs mycket bättre med. Ordet jobby är struket ur min mentala ordbok 😝