Stooler skrev 2023-10-26 00:06:48 följande:
Jag har inget intryck av att ett sjukdomsfall skulle vara ett misslyckande? Livet pendlar ju alltid mellan misär och lyckorus, det är vi alla här i tråden levande bevis på, på ett eller annat sätt. Jag kan enkelt förstå att om man drabbas av epilepsi så kan känslan vara överväldigande, sjukdomstillståndet kan vara väldigt obehagligt.
Min bästa kompis från barndomen fick sitt första epileptiska anfall vid 34 års ålder. Efter medicinsk utredning (5-6 månader) så trodde läkarna att orsaken var stress och sömnbrist och deltids-sjukskrev min kompis och han fick ett dygnsschema att försöka leva efter. Killen blev såklart av med körkortet. På det halvår som utredningen pågick fick kompisen ett 10-tal anfall, men längd och intensitet minskade sakta men säkert.
Kombinationen av en fungerande dygnsrytm och medicinering gjorde sedan att det året han fyllde 42 återfick han körkortet och kunde sluta att medicinera. Nu är han 55 och har inte återfått några anfall. Jag minns att han berättade att runt hälften av alla personer blir helt friska igen. Så jag tycker att du kan se mer pragmatiskt på din situation. Lyssna på din kropp men lyssna också på läkarna. Kämpa! Du har ju ett mål att se fram emot, Island.....
Du har allt som oftast en upplyftande erfarenhet att dela med dig av! Det var faktiskt fin läsning, tack för det. Jag kan ju inte skryta med någonting egentligen, du har tagit dig till GC, det gör man inte hur som helst. Eurydike har studerat en svår utbildning och bestämmer sina egna arbetstider, för det krävs en hel del. Aniiee kan svänga ihop maträtter, säkert både som yrke och annars, sådant som uppskattas av många. Fredrik verkar ha fast anställning och klarar sig bra. Jag har ju inget av det där. Men jag blev inspirerad av det här och ska försöka lägga upp något liknande om jag kan! Ja, åtminstone har jag något mål och jag vill inte heller bara ge upp, tvärtom.