"stanna kvar för barnens skull". Varför använder ni det idiotiska argumentet?

Är det något jag vill förmedla till mina barn är det att livet och relationer vanligtvis inte är som i Hollywoodfilmer och att andra former av kärlek kan vara minst lika värdefulla. 

Att det normala faktiskt är att man bara är sådär himlastormande passionerat kära i varandra i något halvår eller ett år, sedan övergår det ofta i en annan typ av kärlek som inte är lika intensiv men minst lika mycket värd. 

Att det inte är något konstigt alls  att inte känna någon ?gnista? när man varit ihop i tio, femton, tjugo år men det betyder inte att äktenskapet är kärlekslöst.

Om flera skilsmässor nu helt plötsligt är något hemskt som man bör förebygga att ens barn själva går igenom som vuxna som du antyder i din sista mening i inlägg 34, ja då är väl den största tjänsten man kan göra sina barn när det deras framtida relationer att förmedla att gnista och passion är något som vanligtvis bara håller i sig en begränsad tid så att de inte blir allt för desillusionerade när de själva så småningom gör erfarenheten att vardagslivet inte är som i Hollywoodfilmerna.

Det här är årets fånigaste inlägg. Helt ärligt.

Dina halmdockor blir bara så otroligt löjliga. Och det gör du för att du faktiskt inte har ett enda vettigt motargument.  Himlastormande Hollywoodfilmer tror man på fram till 14års ålder och första förälskelsen. Sen landar man brutalt på jorden.

Eftersom jag pratar om barnpsykologer så kan vilken normalbegåvad människa som helst lista ut att det definitivt inte är ett liv i rosa moln de beskriver utan normala kärleksfulla relationer med allt vad det innebär.

Finns det folk som separerar så enkelt, för att det inte pirrar i magen varje dag osv?

Jag har aldrig hört om det. Jo, vissa människor på sociala medier och i vissa reality-program men inte annars.

Det absolut vanligaste enligt mig är att man stretar på i år efter år. Folk vänjer sig vid att ha det halvdant, eller till och med väldigt illa.

Jag tror att det är oerhört vanligt att man är rädd för att vara ensam. Man vet vad man har men inte vad man får. Det är också vanligt att kvinnan har dålig ekonomi på grund av föräldraledighet, gått ner i tid när barnen kommer, tar ut mest VAB och har dessutom sämre lön från början. Dessa kvinnor känner att de inte klarar sig själva.

Och visst kan det fungera om kärleken försvunnit men man är fortfarande goda vänner. Man hjälps åt hemma och med barnen. Man behandlar varandra med respekt och unnar varandra saker. Då kan det ju funka.

Men ofta är det inte så. Föräldrarna är ofta irriterade på varandra. De kanske inte bråkar framför barnen men det märks att de nyss grälat. De talar hårt till varandra, rör sig stelt kring den andre. Unnar inte varandra något. Det är inte en bra miljö.

Sedan tänker jag mycket på det sociala arvet. Vi föräldrar visar ju barnen hur kärleksrelationer ska vara. Inte vill man lära barnen att ett vanligt förhållande är att man aldrig rör varandra. Snäser åt varandra. Den ena hjälper aldrig till hemma. Att det är ständiga småtjafs om allt möjligt.

Jag är i 30-års åldern och det jag märker är ett vanligt problem bland mina väninnor och kvinnliga arbetskamrater är att mannen inte tar sin del med hem och barn. Kvinnan har ständigt huvudansvaret. Det skapar ideligen tjafs och dåligt humör.

Så vill man ju inte heller visa barn att ett förhållande ska vara. Att mannen/pappan jämt smiter undan och kvinnan/mamman är ofta besviken och arg.

Vad är det för barnpsykologer som menar att det är livsviktigt för BARNENS skull att föräldrarna skiljer sig om de inte är tillräckligt kära men att det samtidigt vore något fruktansvärt om barnen egna vuxenliv kommer att Innehålla en rad skilsmässor? 

Påminner mig om medelålders föräldrar som gärna röker på någon gång då och då men absolut inte vill att deras myndiga men väldigt unga vuxna barn ska göra samma sak. 

Barnpsykolog är för övrigt inte någon motsvarighet till Gud för mig. Har faktiskt en förälder som är just barnpsykolog och ledsen att göra dig besviken, men barnpsykologer är också människor av kött och blod med fel och brister. Både min psykologförälder och dennes kollegor har skilt sig inte en gång utan flera, just det som tydligen vore det värsta möjliga framtidsscenariot som ens egna barn gör. 

Vad är det för barnpsykologer som menar att det är livsviktigt för BARNENS skull att föräldrarna skiljer sig om de inte är tillräckligt kära men att det samtidigt vore något fruktansvärt om barnen egna vuxenliv kommer att Innehålla en rad skilsmässor? 

 

Påminner mig om medelålders föräldrar som gärna röker på någon gång då och då men absolut inte vill att deras myndiga men väldigt unga vuxna barn ska göra samma sak. 

Barnpsykolog är för övrigt inte någon motsvarighet till Gud för mig. Har faktiskt en förälder som är just barnpsykolog och ledsen att göra dig besviken, men barnpsykologer är också människor av kött och blod med fel och brister. Både min psykologförälder och dennes kollegor har skilt sig inte en gång utan flera, just det som tydligen vore det värsta möjliga framtidsscenariot som ens egna barn gör. 

 

Det är väl ändå inte så svårt att förstå?

Man använder barnen för att slippa att själv ta ansvar över situationen. Alla förändringar är jobbiga, man vet vad man har men inte vad man får. Kan man slippa så gör man och klarar man inte av att ta ansvar så skyller man på barnen, medvetet eller omedvetet.

Samtliga barnpsykologer är överens om att det är ungefär det mest korkade man kan göra mot sina barn. Man lär dem och visar dem att kärlek inte existerar. Man visar dem att känslokyla är det normala mellan makar. Man tvingar helt enkelt på dem en framtid med en rad skilsmässor.