"stanna kvar för barnens skull". Varför använder ni det idiotiska argumentet?

Men jag förstår helt enkelt inte hur  man som den här skribenten jag polemiserar mot  kan argumentera för att skilja sig är det bästa man kan göra både gentemot sig själv och sina barn om kärleken inte är tillräcklig SAMTIDIGT som man tydligen underförstått och automatiskt ska se det som något negativt om ens egna barn när de blir vuxna kommer att skilja sig flera gånger. 

Jag förstår inte heller varför skribenten verkar anse att just flera skilsmässor  men inte en skilsmässa är något negativt. Om det alltid är bäst för barnen att föräldrarna skiljer sig om kärleken mellan föräldrarna inte är tillräcklig och det till och med kan vara skadligt för barnen att inte skilja sig om kärleken mellan föräldrarna inte är tillräcklig som skribenten hävdar måste väl det gälla även barnkull två och tre i det andra och tredje äktenskapet. 

Och igen- jag har aldrig påstått att man för barnens skull till varje pris borde avstå från att skilja sig i alla äktenskap utom de där de förekommer våld och hot. 

Det enda jag har raljerat över är de som skiljer sig enbart på grund av att gnistan och passionen har försvunnit. Men det finns ett väldigt stort spann mellan det och att äktenskapet är helt kärlekslöst. 

Jag tycker jag har varit väldigt tydlig med vad det är jag ifrågasätter. Men tydligen inte. 

Varför borde personer som uppmanas att skilja sig på grund av att det Inte finns tillräckligt med kärlek i äktenskapet ens väga in påståendet att konsekvensen annars kan bli att deras barn kommer att skilja sig flera gånger som vuxna? 

OM det skulle stämma, varför är det i så fall automatiskt något negativt?

Varför ska man tycka att det är värre att ens barn kanske kommer att skilja sig flera gånger i framtiden än att själv skilja sig?

Och varför är det enbart positivt för både vuxna och barn att skilja sig på grund av brist på kärlek en gång men inte två eller tre? Om barn far mer illa av att leva i en familj där det råder brist på kärlek mellan föräldrarna än av att föräldrarna skiljer sig så gör de väl det helt oavsett om föräldrarna varit gifta en eller två gånger tidigare? 

Jag hoppas du förstår nu vad det är jag ifrågasätter. Du behöver inte upprepa en gång till att det ibland kan vara bäst för barn att föräldrarna skiljer sig för det är som sagt inte det jag argumenterat mot. Och jag är för övrigt SJÄLV skild från mitt äldsta, numera vuxna barns andra förälder.

Problemet med TS resonemang bland annat att de flesta skaffa nya partners och i många fall blir det förhållandet lika dåligt fast med en person som barnen inte ens gillar.

Självklart är det inte alltid så , men det vanligt.

Så separera är inte synonymt med att barnen slipper växa upp i en dåligt förhållande mellan vuxna.

Hur många skiljer sig för att gnistan saknas? Eller för att man inte är lika förälskad som i början? Ärligt talat, hur många med barn skiljer sig för att de tror att livet ska vara som i en Hollywoodfilm? Det vanligaste verkar snarare vara att man kämpar på, ibland även fast man inte borde göra det. Men det är skillnad på ett mindre passionerat förhållande och ett stendött förhållande. Sen säger det sig själv att om barnen inte har märkt av problemen nämnvärt, vill de självklart inte att föräldrarna skiljer sig. I det avseendet måste man givetvis vara ärlig mot sig själv och fråga sig vad som verkligen är bäst för barnen. Men här kommer det andra in. Att föräldrarna är sina barns främsta förebilder. Det är främst via föräldrarna barnen lär sig hur ett förhållande ska vara, vilket kommer att forma deras egna relationer i framtiden. Det är DETTA barnpsykologer menar. Inte att livet ska vara som en romantisk film, men är förhållandet stendött lär man sina barn att det är normalt.

Ts tar ju dock inte upp just det resonemanget med att träffa någon annan efteråt utan tar endast upp en diskussion där många stannar kvar pga barnen i ett förhållande som inte längre känns bra för ena partnern.

Att man skulle träffa någon ny sen är ju bara en spekulation som inte har med trådstarten att göra.