Skamkänslor efter planerat kejsarsnitt

Varför skulle du skämmas över att göra ett smart val?

Jag har skitnöjd med mitt planerade snitt.

Ännu nöjdare är jag med att jag fick sova mig igenom snittet.

Om du nu måste rättfärdiga dina snitt inför dig själv kan du tänka på att riskerna för dig är lite högre med snitt men risken för allvarliga komplikationer för barnet så som allvarlig syrebrist, minskar. Så man kan säga att du uppoffrade dig för barnet.

Jag hade två störtfödslar. Första förlossningen var traumatisk. Jag var på sjukhuset på grund av att forstervattnet var missfärgat (hade inga värkar då utan de kom senare). Barnmorskorna hängde inte med. När krystvärkarna kom trodde barnmorskan jag bara var tramsig som hade så ont. När de ändå undersökte mig så blev det bråttom att få komma in i ett förlossningsrum.

Med andra var jag rädd för att det skulle gå fortare och att jag skulle behöva föda ensam hemma. Jag försökte få beviljat igångsättningen men jag fick nej. Det slutade med att vi fick köra bil 1 h med äldsta i bilen och mig vrålandes i passagerarsätet. Vi han precis fram innan hen kom ut. Jag hade fortfarande byxan hängandes runt benet. Det var ganska traumatisk för äldsta barnet som var 3 år i bilen och mamma vrålade? Äldsta har sedan dess varit helt bestämd på att inte skaffa egna barn i framtiden för det gör ont.

Vid båda förlossningarna förlorade jag kontrollen från start. Det är visst så vid snabba förlossningar. Kroppen hinner inte vänja sig vid smärtan så den ska vara intensivare än för de som har ett långsammare förlopp. Jag hade heller ingen vila mellan värkarna utan det var bara olika intensitet. Det var bara kaos och jag var liksom inte där riktigt.

Jag kommer aldrig föda igen. Hade jag vetat att jag kan få igångsättningen hade jag kanske tänkt annorlunda. Nu är jag tämligen säker på att jag skulle behöva föda i vägkanten med två barn som åskådare om vi skulle få ett tredje barn och det vill jag inte utsätta varken dem eller mig för. Jag vill absolut vara på sjukhus (det var min enda önskan de två första gångerna också).

Jag tycker inte du ska ha skuldkänslor eller skamkänslor. Du har ingen aning om hur förlossningen skulle blivit utan planerat kejsarsnitt. Den hade kanske slutat i kejsarsnitt, varit långdragen, varit en störtfödsel eller en normalhastighets födsel utan komplikationer. Det finns ingen poäng i att känna skam för du vet inte vad som hade skett om du valt annorlunda. Ingen vet. Det är ingen skam i att välja kejsarsnitt på grund av rädsla.

1. Sluta berätta för folk om hur förlossningen gick till och varför det blev snitt. Säg bara att det blev snitt och att allt har gått bra (om du vill, för du behöver inte ens säga det). Du behöver ju inte öppna upp för något mer, utan när du sagt det kan du ju börja prata om något helt annat. Skulle någon socialt inkompetent person fråga vidare kan du ju fråga "Varför vill du veta det?", eller säga att du inte vill prata om det, att det är privat...

2. Dina skamkänslor finns ju där, du kan ju inte trolla bort dem, men du kan ju säga till dig själv att de är helt onödiga. Att du sitter och känner skam förändrar ju ingenting, du kommer ju fortfarande ha snittats, oavsett hur mycket skam du känner. Inte en enda känsla du har - kommer göra att dina barn föds vaginalt. Berätta det för dig själv, igen och igen.

Jag kan ju säga att jag var LIVRÄDD för snitt istället. Så när det var på tapeten inför sista barnet var jag räddräddrädd, och också jätteledsen att kanske missa den vaginala förlossning som jag längtade efter. ...och då kände jag istället skam för att jag tänkte på det sättet. Skam för att jag var så rädd att snittas, och skam för att jag ö.h.t. var ledsen över att kanske inte få föda - när det i så fall skulle ha varit för barnets bästa. Nu blev det dock inte snitt i slutändan, men jag kan ändå förstå känslan.

Min stora skräck inför förlossningarna var att det skulle sluta med snitt.
Jag kan för mitt liv inte begripa hur man kan välja en stor bukoperation när man kan slippa.

Mina barn är födda med endast lustgas som hjälp, klart att det gjorde ont. Men när barnen väl var ute var det liksom klart!

Jag vill inte vara elak men jag ser allt ner lite på kvinnor som väljer fegissnitt. Snitt om det verkligne behövs, absolut, men planerade utan egentlig anledning? Nix.

Sen så föder ni inte heller, ni blir förlösta.

Tack för era peppande svar! ?? Känslor är sällan rationella och går inte alltid att bemöta med logik. Jag ville nog mest ?skriva av? mig och dessutom visa att man kan ha blandade känslor även efter planerat snitt.. Ingen förlossning är den andra lik.

intressant att du Anonym (Kvinn­a) känner dig manad att svara. Du skriver att du ser ner på kvinnor som gjort snitt. Grejen är väl att det är det jag också gör, typ ser ner på mig själv. Det är sorgligt att kvinnor inte bara kan stötta och backa varande, att födande ska handla om prestation och vara duktig. Jag förstår verkligen att man kan vara rädd för snitt också, alla är vi olika.

Mitt barn föddes med brådskande akut snitt. Vi var båda väldigt tagna av förlossningen (vi höll på att dö båda två) och jag fick ett trauma att bearbeta. Vid kommande graviditet kommer jag att kriga för kejsarsnitt.

Jag ser ner på andra kvinnor som tror att de föder naturligt när de befinner sig på sjukhus. Och självklart har jag fött mitt barn.

En till som inte tål en ärlig åsikt.

Noterat.

Vad menar du var en ärlig åsikt? Jag har ju rätt till min ärliga åsikt också.

Den noterades.

Jag menar att så fort någon är kritiskt till onödiga operationer så är det som att fan själv släppts lös.

Och du blev förlöst. 

Hej då.