Skamkänslor efter planerat kejsarsnitt

Jag har fött mina två barn med planerat kejsarsnitt. Första gången på grund av sätesbjudning, dock kändes som att jag delvis valde det pga förlossningsrädsla. Vi tackade nej till vändningsförsök och jag kände en stor lättnad över att det blev snitt. Jag upplevde operationen och tiden efter som väldigt positiv, hade inga jobbiga känslor alls (fysiskt eller mentalt) och gick snabbt vidare efter min dotters födelse.

Med barn nummer två hoppades jag, liksom lite i smyg, att även hon skulle ligga i säte. Det gjorde hon dock inte, och ju längre graviditeten gick, desto större blev min rädsla och ångest inför förlossningen. För mig handlade det om rädsla för smärta, förlora kontrollen och en stor prestationsångest. Eftersom mitt planerade snitt var en så positiv upplevelse hade jag svårt att motivera mig till att orka ta tag i mina rädslor för att genomgå en vaginal förlossning som KANSKE skulle bli en bättre upplevelse än snittet.

Efter samtal på aurora beviljades jag planerat snitt. Jag kände stor lättnad och glädje över det - dock blandat med en hel del skamkänslor. Jag kände mig feg och dålig som inte vågade satsa på en vaginal förlossning. Jag trodde att dessa känslor skulle försvinna efter snittet, men de har de inte gjort. Nu är min dotter tre månader och jag går fortfarande runt med mycket skam över att jag valde kejsarsnitt. Speciellt triggas dessa känslor av att höra andra mammors förlossningsberättelser. Bland mina vänner har alla fött vaginalt och haft jättebra upplevelser, ofta utan smärtlindring och några har t.o.m haft hemförlossningar helt på egen hand.

Känslan av skam är också dubbel, dels skäms jag över att jag gjorde snitt och dels skäms jag över att jag skäms, och inte kan stå för mitt val. Jag kommer på mig själv med att ibland tänka: ?Hoppas ingen frågar mig om förlossningen, jag pallar inte dra hela historien??

Jag vet inte hur jag ska komma över detta och gå vidare. En anledning att jag skriver här är väl för att se om nån annan har haft liknande känslor, plus att det är en lättnad att få vara anonym. Jag känner mig så ensam.

Jag kan absolut prata med min man om detta men det känns ändå som att han inte riktigt förstår. Jag kan tillägga att allt annat har fungerat superbra med amning, graviditet mm, så allt handlar bara om just den mentala och känslomässiga biten.

Idaagneskristina

Sat 26 Jun 2021 12:09

#6

Tack för era peppande svar! ?? Känslor är sällan rationella och går inte alltid att bemöta med logik. Jag ville nog mest ?skriva av? mig och dessutom visa att man kan ha blandade känslor även efter planerat snitt.. Ingen förlossning är den andra lik.

intressant att du Anonym (Kvinna) känner dig manad att svara. Du skriver att du ser ner på kvinnor som gjort snitt. Grejen är väl att det är det jag också gör, typ ser ner på mig själv. Det är sorgligt att kvinnor inte bara kan stötta och backa varande, att födande ska handla om prestation och vara duktig. Jag förstår verkligen att man kan vara rädd för snitt också, alla är vi olika.

Idaagneskristina

Sat 26 Jun 2021 20:08

#26

Tack alla som stöttar och peppar! Det känns faktiskt redan lite bättre av att ha läst era uppmuntrande kommentarer. Säkert kommer jag landa mer och mer i hur allt blev, det har trots allt bara gått tre månader.

Tråkigt att tonen blir så hård och dömande i tråden. Det är så laddat med förlossningar och barn. Så mycket känslor, rädslor, prestige, tvekan och oro. Jag tror ändå det är bra att vädra alla tankar kring förlossningsrädsla, kejsarsnitt mm. Men trist att vissa (läs: Anonym kvinna) tar tillfället i akt att trycka dit folk och bara vara otrevlig? ????

Idaagneskristina

Sun 27 Jun 2021 19:07

#40

Fina ni är, jag känner verkligen ert stöd. Det är fint att tillåta sig att känna allt. Det kan absolut handla om en sorg över att ha ?missat något? och ja, jag tror också det är en nyckel att acceptera alla känslor och vara snäll mot sig själv, och inte döma. Tror också verkligen att detta kommer vara såå avlägset om ett tag, när bebistiden är över och allt handlar om annat.

Idaagneskristina

Wed 30 Jun 2021 20:58

#52

Anonym (gg) skrev 2021-06-28 19:35:26 följande:

Jag har fött en gång med snitt och en gång vanligt. Jag ångrar inte mitt planerade kejsarsnitt för fem öre, det var en jättefin upplevelse som gjorde att jag kunde connecta med barnet mycket snabbare än med det barn jag sprack sönder både inuti och utanpå av och dessutom fick en större blödning i samband med bristningarna.

Jag var i ett sådant chocktillstånd och väldigt ung. Sedan slutade även det barnet att andas.

Det och att jag som barn utsatts för övergrepp blev tätt förknippat i mitt huvud, och jag hade panikångestattacker varje natt under hela andra graviditeten.

Jag fick vänta alldeles för länge med att få beviljat kejsarsnittet, det fick jag först veckan innan BF. Erbjöds inga aurora-samtal, då det var kö just då. Erbjöds psykolog efter förlossningen då jag grät så mycket hela tiden på BB tror jag. Men jag grät av lättnad över att jag och barnet mådde bra.

Som skönt att du fick en positiv upplevelse med ditt snitt efter en så traumatisk första förlossning. Mina kejsarsnitt har också varit väldigt positiva upplevelser, så mina skamkänslor handlar inte om det utan mer nåt slags prestations- och duktighetskrav jag ställer på mig själv, tror jag.

Idaagneskristina

Sun 9 Apr 2023 14:11

#55

Jag tänkte att jag skulle skriva en uppdatering i den här tråden, nu när det har gått en längre tid sedan jag skrev den. Till er som känner skam över att ha förlossningsrädsla eller att ha gjort ett planerat kejsarsnitt vill jag säga: det går över! Tiden läker de flesta sår och allt är ju så skört och bräckligt när man är nyförlöst mamma.

Det tog lång tid för mig att komma över de negativa tankarna kring mitt valda kejsarsnitt och fortfarande idag kan vissa sådana känslor bubbla upp. Jag kan bli triggad när kvinnor pratar om att föda vaginalt som en urkraft, en spirituell upplevelse och liknande. Men jag har lärt mig hantera när jag blir triggad och jag är snällare mot mig själv idag. Jag har landat i en insikt i att alla människor bär på olika rädslor och trauman och att livet lär oss att hantera dem på olika sätt. Det var så här det blev för mig och det gör mig inte till en sämre människa. Jag kan se att den jobbiga tiden jag hade efter min andra dotter har gjort mig mer ödmjuk inför andra människors problem, speciellt när det handlar om moderskap. Jag kan se att jag har varit snabb att döma andra kvinnor för hur de gör med amning, bärande, vilken typ av leksaker och kläder med mera, men det är viktigt att komma ihåg att alla gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar.

Idag kan jag också våga känna en sorg över att inte ha fött mina barn vaginalt, samtidigt som jag accepterar att det blev som det blev. Om någon som läser detta brottas med tvivel inför att välja snitt eller inte så vill jag verkligen tipsa om att gå i terapi hos någon du känner dig trygg med (det gjorde inte jag men det hade verkligen varit bra för mig). Och försöka lyssna på bara ditt eget hjärta, vad känns rätt för dig? Du kommer att få ditt snitt om du verkligen vill det! Finns det en del av dig som vill föda vaginalt så kanske du ska utforska den längtan, och testa?

Idag gläds jag åt mina två friska och glada barn och förlossningen känns ganska avlägsen. Jag och min man vill gärna ha ett tredje barn nu - något jag aldrig trodde jag skulle vilja!! Efter två kejsarsnitt rekommenderas man ju föda med snitt och om jag blir gravid igen tänker jag njuta av graviditeten utan att behöva tänka på förlossningen. Denna gång blir valet inte mitt och det känns SÅ SKÖNT!

Tack för alla fina kommentarer och stöd i den här tråden (några haters ska det tydligen alltid finnas..).

Skamkänslor efter planerat kejsarsnitt

INNEHÅLL