Skamkänslor efter planerat kejsarsnitt

1. Sluta berätta för folk om hur förlossningen gick till och varför det blev snitt. Säg bara att det blev snitt och att allt har gått bra (om du vill, för du behöver inte ens säga det). Du behöver ju inte öppna upp för något mer, utan när du sagt det kan du ju börja prata om något helt annat. Skulle någon socialt inkompetent person fråga vidare kan du ju fråga "Varför vill du veta det?", eller säga att du inte vill prata om det, att det är privat...

2. Dina skamkänslor finns ju där, du kan ju inte trolla bort dem, men du kan ju säga till dig själv att de är helt onödiga. Att du sitter och känner skam förändrar ju ingenting, du kommer ju fortfarande ha snittats, oavsett hur mycket skam du känner. Inte en enda känsla du har - kommer göra att dina barn föds vaginalt. Berätta det för dig själv, igen och igen.

Jag kan ju säga att jag var LIVRÄDD för snitt istället. Så när det var på tapeten inför sista barnet var jag räddräddrädd, och också jätteledsen att kanske missa den vaginala förlossning som jag längtade efter. ...och då kände jag istället skam för att jag tänkte på det sättet. Skam för att jag var så rädd att snittas, och skam för att jag ö.h.t. var ledsen över att kanske inte få föda - när det i så fall skulle ha varit för barnets bästa. Nu blev det dock inte snitt i slutändan, men jag kan ändå förstå känslan.