Mycket Tabubelagt ämne varning
Hej... vet att detta kan skapa starka reaktioner och vill inte stöta någon i sidan... men har alltid undrat över hur folk som genomgår massa ivf-behandlingar orkar/tänker.
Som jag ser det är man generellt sett ganska gammal i Sverige när man börjar försöka skaffa barn. Rent biologiskt är ju det i många fall en omöjlighet och i många fall förknippat med ökade risker för missbildningar och svåra förlossningar. Faktum är att man inte är speciellt ung vid 30 men många tänker att de ska vänta till 35-40 typ.
Många tänker på att de vill festa, resa, utbilda sig, köpa och renovera hus först osv osv och känner sig inte redo och väntar och väntar och väntar.
Förutom de risker som finns, kostar detta samhället enormt mycket pengar, plus att barnen får växa upp med onödigt gamla föräldrar. Är själv sladdbarn och tycker det är sjukt jobbigt att mina föräldrar är så otroligt gamla och orkeslösa.
Nu pratar jag inte om folk som börjar i god tid typ 25-årsåldern och inte kan få barn. De ska få hjälp tycker jag personligen. Är inte emot ivf så men känns som att många 40-åriga gamla par försöker och försöker med ivf utan att lyckas hur många gånger som helst liksom.
Så min fråga är egentligen
1) varför skaffar ni inte barn tidigare?
2) har ni någon idé att måste vara med en rätt partner som är omöjlig att träffa i yngre år?
3) hur tänker ni kring hälsoriskerna det innebär att skaffa barn så sent?
4) anser ni att det är etiskt mot barnet att skaffa barn så sent i livet?
5) anser ni att barn är en mänsklig rättighet?
6) om ni ser till antalet barn som far illa idag och är föräldralösa - och är beredda att lägga hiskeliga belopp på ivf, varför kan ni inte lägga de pengarna på att omhänderta barn som faktiskt behöver det genom adoptioner istället för att försöka skapa någonting som är lönlöst och inte menat att bli?
Har personligen själv 4 barn, skaffade första när jag fyllt 20. Jag är klar med barnafödande nu innan 30 års ålder. Har hög utbildning och körkort bil och ett fungerande äktenskap. Jag skaffade barn tidigt för att det var viktigt för mig med barn. Annars hade jag skitit i det. Hade definitivt inte försökt mig på massa svåra behandlingar i 40-årsåldern pga alla de anledningar som jag ställt i frågorna. Jag menar känns som att många i Sverige har svårt att acceptera sin biologiska ålders gång, att det ibland inte är meningen osv. Hur ser ni på detta? Hur tänker ni som håller på med ivf i sen ålder?
