Mycket Tabubelagt ämne varning

Också en konstig bild, inget som jag mött. Skulle nog säga att, det jag har mött, är att äldre mammor har en mindre krystad bild. Mer "vi tar det som det kommer". Vi hade ju ändå lämnat detta "så ska det vara" bakom oss, utan lärt oss, ibland den hårda vägen, att det inte alltid blir som man tänkt sig.

Min väninna, som fått fem barn på naturlig väg mellan 30 och 45, har också varit på jordenruntresor med sina barn (innan den yngsta föddes),avslutade en extra master när hon var hemma med den yngsta. Så även 40-plusare kan göra exakt det som du gjorde mellan 20 och 30. 

Det finns ju inga gränser för hur bra TS är!

Hej... vet att detta kan skapa starka reaktioner och vill inte stöta någon i sidan... men har alltid undrat över hur folk som genomgår massa ivf-behandlingar orkar/tänker.

Som jag ser det är man generellt sett ganska gammal i Sverige när man börjar försöka skaffa barn. Rent biologiskt är ju det i många fall en omöjlighet och i många fall förknippat med ökade risker för missbildningar och svåra förlossningar. Faktum är att man inte är speciellt ung vid 30 men många tänker att de ska vänta till 35-40 typ.

Många tänker på att de vill festa, resa, utbilda sig, köpa och renovera hus först osv osv och känner sig inte redo och väntar och väntar och väntar.

Förutom de risker som finns, kostar detta samhället enormt mycket pengar, plus att barnen får växa upp med onödigt gamla föräldrar. Är själv sladdbarn och tycker det är sjukt jobbigt att mina föräldrar är så otroligt gamla och orkeslösa.

Nu pratar jag inte om folk som börjar i god tid typ 25-årsåldern och inte kan få barn. De ska få hjälp tycker jag personligen. Är inte emot ivf så men känns som att många 40-åriga gamla par försöker och försöker med ivf utan att lyckas hur många gånger som helst liksom.

Så min fråga är egentligen

1) varför skaffar ni inte barn tidigare?

2) har ni någon idé att måste vara med en rätt partner som är omöjlig att träffa i yngre år?

3) hur tänker ni kring hälsoriskerna det innebär att skaffa barn så sent?

4) anser ni att det är etiskt mot barnet att skaffa barn så sent i livet?

5) anser ni att barn är en mänsklig rättighet?

6) om ni ser till antalet barn som far illa idag och är föräldralösa - och är beredda att lägga hiskeliga belopp på ivf, varför kan ni inte lägga de pengarna på att omhänderta barn som faktiskt behöver det genom adoptioner istället för att försöka skapa någonting som är lönlöst och inte menat att bli?

Har personligen själv 4 barn, skaffade första när jag fyllt 20. Jag är klar med barnafödande nu innan 30 års ålder. Har hög utbildning och körkort bil och ett fungerande äktenskap. Jag skaffade barn tidigt för att det var viktigt för mig med barn. Annars hade jag skitit i det. Hade definitivt inte försökt mig på massa svåra behandlingar i 40-årsåldern pga alla de anledningar som jag ställt i frågorna. Jag menar känns som att många i Sverige har svårt att acceptera sin biologiska ålders gång, att det ibland inte är meningen osv. Hur ser ni på detta? Hur tänker ni som håller på med ivf i sen ålder?

Jag känner att det en sån dömande ts så blir svaren därefter . Du som är så högutbildad borde läsa på kring både risker och adoption innan du slänger ur dig falsarier som passar din egen världsbild. Andra har skrivit sakliga inlägg som svar på dina frågor men jag har inte ödmjukheten att lägga energi på det. Om du är så nöjd med ditt liv så kan du ju fortsätta med det utan att ifrågasätta dom som kämpar både med att få barn men även att träffa någon att vilja skaffa barn. Uppenbarligen är en hög utbildning inte detsamma som empatisk förmåga.

För att man kanske känner att man vill ha mer livserfarenhet innan man kallar sig vuxen. 

Nu är jag av den åsikten att om man vill skaffa barn så är bör man

Ha bott ensam ett par år

Ha bott tillsammans med mannen ett par år (inte check på denna, men det var inget planerat barn så lite förlåten)

Ha stabil inkomst (sedan kan det ändra sig under livet, det vet jag)

Varför

Bott ensam, för att veta i sig själv att man fixar att bo själv om det skulle gå åt skogen, att man känner den mannen (så mycket det går) även efter förälskefasen och att man har egen ekonomisk trygghet.

Endast ett par, av de jag känner, som fick barn tidigt, lever ihop med samma man. betydligt högre andel av de jag känner som fick barn sent, lever ihop med samma man även när barnen lämnat boet. 

Denna iakttagelse stämmer väl överens med den statistik som man har över hur stor sannolikhet det är att en relation överlever de första 10 åren

Hittar tyvärr inte en länk (mer än amerikanska, men känner att amerikanska undersökningar på relationer inte är så relevanta för Sverige, även om denna stödjer det jag skrev)