Mycket Tabubelagt ämne varning

Eftersom de flesta av mina vänner har minst en master i bagaget (dvs 5 år civilingenjör eller läkare) så har många kommit ut på arbetsmarknaden vid 25-26 tidigast. Flera har dessutom fortsatt med att lica eller doktorerat. Så min bild, till skillnad från din bild, är att de har valt att skaffa barn när de landat i sina arbeten. Det var inte heller ovanligt med traineeutbildningar, för nyblivna civilingenjörer, där ett eller två år var förlagt utomlands, som flera av mina vänner hoppade på. 

Och som (80h) skrev, dessa civilingenjörsutbildningen kunde emellanåt kräva 50-60 timmars studier per vecka (sedan fanns det genier som inte behövde det) periodvis. Sonen är inne i en sådan period just nu. Inlämningar som är rejält tunga och kräver mycket arbete (även för genier)

Ts, du har faktiskt rätt. Det ser man om inte annat på alla kränkta gamla morsor som hoppar på dig i tråden för att de tar åt sig.

1) varför skaffar ni inte barn tidigare?

Blev pappa när jag fyllde 30. Min dåvarande sambo, nuvarande fru var 34. Tre år senare kom barn nr 3. Således jag 33år, hon 37år. Vi hade levt ihop ca 2 år innan första barnet, som samboendes. Barnen var planerade. Vi var både högst fertila och friska. Samtliga barn är kärnfriska (!). Vare sig jag eller modern kände oss gamla, och känner oss inte heller "gamla" nu när samtliga barn är i tonåren. Som föräldrar har vi varit högst aktiva, och fortsätter så vara i nuvarande ålder.

Varför inte tidigare? Jag vill bli klar med mina universitetsstudier (19-24år). Jag ville få ett jobb. check. Jag ville göra karriär. check. Jag ville leva livet som singel. check. Jag ville bo själv (kom ur ett samboförhållande när jag var 24år). check.

Jag ville känna att det kändes rätt i så många avseenden som möjligt, som jag kunde påverka.2) har ni någon idé att måste vara med en rätt partner som är omöjlig att träffa i yngre år?

Nej, inte nödvändigtvis. Men under inget av de kortare och längre relationer jag hade innan jag träffade min nuvarande fru, så uppstod känslan och önskan om att bilda familj.3) hur tänker ni kring hälsoriskerna det innebär att skaffa barn så sent?

Tänker helt ärligt inte så mycket. Förstår givetvis riskerna, och framför allt risken i att det inte kommer att "lyckas att bli gravid". Men tror också att det är väldigt individuellt betingat.4) anser ni att det är etiskt mot barnet att skaffa barn så sent i livet?

Som man så har man ju ett försprång. Men jag anser inte att mina barn har "gamla" föräldrar, de har även väldigt aktiva mor-och farföräldrar (!).

Huruvida man blir en bra förälder har inget att göra med ålder, nödvändigtvis.5) anser ni att barn är en mänsklig rättighet?

Nej.6) om ni ser till antalet barn som far illa idag och är föräldralösa - och är beredda att lägga hiskeliga belopp på ivf, varför kan ni inte lägga de pengarna på att omhänderta barn som faktiskt behöver det genom adoptioner istället för att försöka skapa någonting som är lönlöst och inte menat att bli?

Tycker att du uttrycker dig väldigt plumpt (!). Men i sak, skulle jag och min fru inte ha lyckats bli gravida, så hade nog adoptionsfrågan kunnat aktualiserats.

Det enda du har gjort efter trådstarten är att forsätta hävda att du har rätt och vet bäst. I över 20 sidor nu. Hade du inte varit världens bästa person, så hade jag ansett att du är synnerligen osympatisk.

Svara också gärna på det där om att det är seriös forskning att tro att gener försämras.

Förstår du inte det själv? Trots att så många förklarat för dig i tråden?

Det handlar om din ton. Om ?potentiellt sjuka barn? och ?kortare tid med dina barn?. Det är otroligt otrevligt och inskränkt. Uppfostrar du dina barn till samma inskränkthet? Eller har barnen en något mer empatisk far?

I ovanstående plan finns inget utrymme för en civilingenjörsutbildning med mycket laborationer kvällstid och inlämningsuppgifter. Snittade 80 timmar i veckan under långa perioder.

Det tar ett tag efter examen att få en stabilitet i arbetslivet, som nyutexaminerad 25-åring tog det runt 5-10 år innan jag kände mig trygg nog att fundera på barn. Det tog mig 15 år att bli den specialist jag är nu, 5 år teknisk högskola och sedan 10 år vidareutbildning och jobb. Vid 35 när tillvaron hade lugnat sig visade det sig att vi behövde hjälp med IVF och 6 år senare blev det barn.

För min del handlade det inte om att leva livet och att självförverkliga mig, jag slet hårt för att få en bra levnadsstandard, med lagom mycket pengar och mycket frihet i arbetet och fritid. Min unge saknar inte mycket, vi har massor av tid att göra saker ihop (omöjligt om vi fått barn vid 25) och också pengar att kunna göra de roliga sakerna.

Har man talang för något och offrar den för att hinna föda 4 barn så ung som möjligt, så är det ett val. Det är också ett val att förädla och utveckla sin talang, innan barn kommer, så att barnet kommer till en stabil tillvaro.

Ytterst tveksam på äktheten med tanke på hur många provocerande åsikter som är intryckt i ett inlägg och fortsätter genom tråden. Designat för att trycka på så många knappar som möjligt. Är TS verkligen så ignorant och okunnig (punkt 6...) är jag genuint orolig för barnens uppfostran till empatiska&analyserande människor. Jag har sett detta beteende för hos unga mammor förut tyvärr. Helt verklighetsfrånvända och tycker att deras sätt är så fantastiskt utan att inse att andra faktiskt lever riktiga liv där allt inte går att planera på det sättet. Att alla skulle hitta hållbar kärlek i 20årsåldern är en utopi.

Du är otroligt känslig. Ska jag linda in lite finare?

Du är otroligt känslig. Ska jag linda in lite finare?