Mycket Tabubelagt ämne varning

Jag reagerade på detta i din trådstart. Du har alltså stressat dig igenom barnafödande och skaffat fyra barn samtidigt som du har pluggat, på loppet av knappt tio år. Varför så bråttom?

Handen på hjärtat, känner du att du kan ge vart och ett av barnen all den tid du vill och de förtjänar. Gett dig själv tid att andas och njuta av bebistiden. Och du har gett allt på utbildningen dessutom? Om det var så viktigt för dig att få barn, varför ägnade du dig inte åt det på heltid några år och väntade med utbildningen och karriären till efter att barnen blivit större?

Ditt äldsta barn är alltså 9-10 år nu, fortfarande ganska liten, och har tre yngre syskon, och en mamma som förmodligen har fullt fokus på jobb och karriär numera. För varför var det annars så bråttom att skaffa utbildningen mitt under de barnafödande åren? Hur många minuter ägnar du dig helhjärtat åt vart och ett av barnen per dag? Är du lika effektiv och målmedveten i all aspekter på livet? Hemmet ska vara välstädat, fasaden ska glänsa, fritiden ska också vara statusfylld, vännerna avundas dig..?

Jag är lite provocerande tillbaka för jag tror att du skulle må bra av att sänka takten lite. Jag var också överambitiös när jag var ung och ville att allt skulle hända fort, fort, fort. Jag räknade veckor under graviditeten och kämpade för att hinna läsa klart en högskolekurs medan jag var höggravid, minstingen fick börja på dagis när han var endast 13 månader gammal för att jag skulle hinna börja läsa höstterminen det året. Pappan kunde visserligen gå ner i arbetstid så det var inte heldagar på dagis första halvåret men ändå, såhär i efterhand ångrar jag att jag stressade så. Barnet mådde definitivt inte bra av att lämnas bort så tidigt, och det som grämer mig mest är att jag inte ens gjorde det för att jag var tvungen utan för att jag hade någon idiotisk idé om att jag skulle vara klar med min utbildning innan jag fyllt 30. (Vad spelar det för roll om jag var 30 eller 32 när jag tog examen, egentligen??) Och då hade jag ändå bara två barn med sex års åldersskillnad - du har fyra stycken, supertätt...!

Gammal och klok som jag är numera skulle jag inte göra om samma misstag. Om jag får ett barn till kommer jag att unna mig att vara bara mamma på heltid i minst två år, och jag kommer att gå ner till deltid därefter för att verkligen kunna ge barnet tid. För tid är det viktigaste du kan ge barnen när de är små. Tid att baka bullar, läsa sagor, gå långsamma promenader i barnets takt. Ge barnet tid att försöka gå uppför trappan själv istället för att bära upp det för det går så långsamt och jag har ju så mycket att hinna med... tentan ska lämnas in och jag måste hinna fixa middag innan mötet med föreningen/vin med väninnorna/gymmet... Småbarnsåren går så fort, rätt vad det är har barnen vuxit upp och det är de som inte har tid med dig längre. Ta detta råd från en gammal klok kvinna. Sluta vara så duktig och effektiv. Det du skriver i din TS är inget att skryta om.

Då borde du möta väldigt många som inte stämmer in på din beskrivning. 

Om du inte kunnat försörja dina barn eller ge dem den tid uppmärksamhet o kärlek de behövt för att du skaffade barn när du var ung må vara beklagligt men får stå för dig. Jag har kunnat ge mina barn detta. Jag har fortfarande svårt att förstå varför man väntar till 40 och riskerar att inte kunna få barn för de par där det känns viktigt att få barn. Jag förstår inte inställningen, att man är villig att gå så långt för att enbart få fokusera på sig själv år efter år. En sak är ju om man faktiskt inte vill ha barn. Men de som börjar så sent förstår inte alls.

Ge exempel där jag skriver som en kratta

Uppenbarligen har du stora problem att förstå skriven text. Är någon förvånad? :)

Jag tycker att det vore bra om man förbjöd att skaffa barn i ung ålder. 

Dessutom barn till äldre mammor är smartare och mer framgångsrika.

När jag var 30, så ansåg jag mig vara väldigt ung. Jag såg mig själv som en som absolut inte var vuxen alls.

Jag tror det som blev fel, ts, även om du menade väl och faktiskt genuint undrade, var hur du först ställde frågan varför man inte skaffat barn tidigare (vilket ju i sig är en okej fråga) för att i slutet dra till med att du själv nu har 4 barn, hög utbildning, statusprylar osv och bara är 30. 

Det är svårt att tolka allt det ihop som en respektfull undran, helt ärligt lät det lite som smygskryt. 

Jag ville bara förklara, vad jag tror var det som blev fel. En annan trådstart hade gett ett helt annat klimat i diskussionen. 

Läs dina egna inlägg.

Vad är det för "hög utbildning" du påstår dig ha?