Våra barn skäms över att vi är ”gamla”. Fler?

Vad svara? Det finns inte så mycket att säga, det är ju som det är.... ni kan ju knappast göra er yngre?

Gör det inte till ett större problem än vad det behöver vara.

Det är ett väldigt problem bland våra barn. Vet inte hur vi ska tackla det.

Finns väl inte så mycket att göra, det går nog över.

Själv tyckte jag också det var jättepinsamt men nu som vuxen bryr jag mig knappast. Lite tråkigt att inte ha en yngre mamma men inte så att jag går runt och tänker på det.

Ni får hitta andra familjer där föräldrar är i er ålder och påtala att de finns, för era barn. Måste väl finnas någon mer ändå? Kanske inte precis där ni bor. Har ni några bekanta på annan ort som är i er ålder? Bara så att kidsen förstår att det inte är så unikt som de verkar tro. 

Dessutom måste ni på något vis ta ur dem denna åldersfixering. Det är ju väldigt varierat i samhället med åldrar på alla möjliga vis. 

Vi skaffade barn i ungefär samma ålder men vi är nog lite "ungdomligare" än andra i vår ålder, håller oss i god form. Tror inte det märks så mycket då.

Så gott som alla barn tycker att föräldrarna är pinsamma. Varför varierar. För gamla, för unga, för tråkiga, för sociala, för mossiga, för "inne", för fula kläder, är singel, har ny partner, har skaffat mycket yngre småsyskon, har "fel" yrke etc etc i all evighet. Min mamma var lärare på den skolan där jag gick, det var extreeeemt pinsamt.

Eftersom tidsmaskiner inte finns så är era alternativ att flytta till ett område med fler äldre föräldrar, eller säga åt barnen att det är såhär det är och de får leva med det.

Kanske vår dotter är för ung (fyller 10 nästa månad) så tycker hon inte att vi är på nåt sätt pinsamma. Eller så kan det också vara så att väldigt många i hennes klass har just äldre föräldrar.
Grannens äldsta dotter (är 11) tycker att hennes föräldrar är pinsamma av olika anledningat - jag tror som ovan nämnd att det är en period/mode att tycka så om sina föräldrar, som förstärks av klasskompisar (våra barn går i olika skolor).

Vi lär hamna där vi med som var betydligt äldre än ni när vi fick barn. Men hade vi varit yngre hade de inte funnits så man kanske ska kontra med det när de gnäller? Hur som helst… Barn hittar alltid fel på föräldrarna. Maken har en bekant som fick barn när han var 18 eller 19. När han fyllde 40 tyckte äldsta dottern att han var jättegammal- och då var hon ju själv över 20!    

Fy, känner igen mig i det här. Jag föddes 89 med en mamma född 1950 och en pappa 1949. Det var hemskt!

Vi hade till och med en lärare som frågade i klassen om alla föräldrars åldrar och skrev ner de på tavlan och sen ringade han in alla åldrar som var höga och låga och sa något i stil med att här ser ni vilka som lever längre och vilka som inte har så lång tid kvar i livet.

För det första blev jag retad för att ha gamla föräldrar. Det visste ingen i klassen innan läraren frågade (vi gick i ettan eller tvåan) och sen blev jag jätteledsen och trodde att mina föräldrar skulle dö imorn typ.

Samma lärare sa att två med bruna ögon inte kan få ett barn med blå ögon. Båda mina föräldrar har bruna ögon och jag blå. Trodde att jag var adopterad under många år innan jag brast ihop hemma och frågade rakt ut. Men nej jag var inte adopterad däremot dog min pappa tidigare än andras föräldrar (som fortfarande är i livet).

De allra flesta barn skäms i perioder över sina föräldrar. De är för gamla, de är för unga, de klär sig fult, de klär sig "fel", de är för ditten, de är för datten. Det hör liksom till. 

Jag var för övrigt 37 när jag fick mina barn (tvillingar på snart 7 år) och deras pappa var 43.