Enda barnet i familjen känner mig så ensam

Tack alla som har svarat. Jag hör det ni säger, men det är så förbannat svårt att acceptera. Det gör så fruktansvärt ont i mig. Det slukar så mycket av mina dagar att jag har svårt att känna glädje. Varenda timme gnager detta i mig. Som ett svart hål. Försöker att förstå varför. Varför är jag inte tacksam över det jag har? Varför jämför jag mig med andras liv? Varför kan jag inte acceptera att jag aldrig kan få det jag önskar så högt? Att känna denna avundsjuka hos andra med fina syskonrelationer gör mig på riktigt illamående. Att höra de som inte alls har sån fin kontakt med sitt syskon gör att jag känner mig något bättre för stunden. Jag vill inte vara en sådan människa. Känns som att jag har ?kört fast i gamla hjulspår? och kommer inte loss. Är så rädd att känna denna känsla hela mitt liv. Är det någon därute om har tips om någon bok eller annat hjälpmedel att acceptera livets lott?

Samma här. Ensambarn med föräldrar som är skilda och som dessutom har en del problem. Inte haft den bästa uppväxten och det är ingen som någonsin kommer att förstå mig.

Det som är värst är att jag inte har nån släkt heller. Alla är döda och vi är en liten släkt. Vid jul och högtider är det bara mamma och jag liksom (pappa alkoholist).

Hon har dock en syster i livet men efter den del dramatik bakåt i tiden är väl relationen till dem ganska kall.

Ingen förstår hur ensam man känner sig. Har ingen som finns där i vått och torrt. Nåt jag fått acceptera eftersom min mamma mest har fokus på sig själv.

Har ironiskt nog bara ett barn själv och jag lovade mig själv att hon aldrig skulle behöva bli ensam! Men jag och hennes pappa skiljdes när hon var strax under 2 så syskon hanns aldrig med.

Hon kommer aldrig få helsyskon vilket är en stor sorg för mig. Jag vill ha fler barn och hoppas att det en dag kan bli så.

En sak till som jag glömde att skriva. Jag saknade inte syskon så värst mycket när jag var barn. Hade många kompisar att leka med och på den tiden umgicks vi med släkt och kusiner. Även om saknaden kom mer och mer ju äldre jag blev.

Men det som jag saknar allra mest med att ha syskon är idag när jag själv har barn. Ser alla vänner som umgås med sina syskon och att barnen leker. Även om alla inte har den närmaste relationen med sina syskon så samlas de ju vid högtider osv och barnen har kul med varandra, de semestrar ihop och skapar minnen med barnen. Mitt barn får inga kusiner. Och det blir faktiskt inte på samma sätt med vänner. Önskar så att jag kunde ge mitt barn det.

Du behöver veta varför du känner såhär. Utifrån vad du skrivit så har du ändå haft en bra uppväxt? Om du läser mina inlägg så är jag i samma sits som dig men att jag har INGEN. Ändå känner jag inte så som du beskriver.

Jag tror att det är nåt annat i botten som gör att du inte kan känna glädje. Du behöver kanske genom terapi försöka utröna vad det är som skapar de tankarna? Kanske är det så att din avsaknad av syskon bara blir nåt att lägga skulden på men att det i själva verket är nåt annat som gör att du mår så dåligt?

Ja jag förstår att det kan kännas trist, men satsa nu istället på att utöka din egen nya familj. Tänk istället att du kan få flera barn som du kan få fina och underbara relationer med, och även dom med varann.

För min del så har jag två syskon men av olika anledningar kan jag inte ge mitt ensambarn ett syskon.

Om du har möjligheten att få fler barn så kan du ge den gåvan till dina egna barn.

Så jag tänker att de flesta har något här i livet som de önskat vore annorlunda.

Om de kan få dig på bättre tankar menar jag :)

Jag har flera syskon men en av dem är en våldsam narcissist. Han har fått diagnos på rättspsyk. Jag lovar att uppväxten med honom inte är något att vara avundsjuk på. Min mamma har inte fått någon diagnos men hon är extremt självcentrerad hon också.

Jag har hållit mig borta från min familj av självbevarelsedrift. Jag står närmre min mans föräldrar än mina egna. Jag har vänninor som är betydligt närmre än mina syskon.

Jag tror att man skapar sina egna relationer och får jobba för att de ska bli vad man vill. Våga älska fler och visa det. Skapa dina egna traditioner.

Är det så att du har svårt att skapa nya relationer så sörj det istället och jobba på den förmågan. Det är bara destruktivt att sörja en drömbild av något du inte kan påverka.

Varför blir det inte på samma sätt med vänner tror du? Jag tror att det är för att du har en drömbild av hur det ska vara och det är klart att det aldrig blir så. Det hade det inte varit om du hade syskon heller. Fokusera på att ge ditt barn en fin uppväxt med en mamma som lever i nuet i verkligheten.

Du tittar på på dom syskonen som umgås som vuxna och kusinerna tillsammans .Det är underbart när det är så.Men verkligheten är inte alltid så.Jag har ett syskon och vi har barn i samma ålder.För min besvikelse så umgås vi tyvärr inte ofta.Allt är inte som det verkar.

För att jag har märkt att blod är tjockare än vatten. Ofta när man får familj och barn, glider man ifrån varandra. Men har man syskon har man mer "naturliga" skäl som gör att man håller kontakten. Man träffas liksom varje jul tex, samma människor och traditioner.

Har vänner med barn som umgås både helger och övriga högtider, barnen är jämngamla. Jag liksom "faller bort" då för familjen brukar väga tyngst. Sen är jag såklart medveten om att alla inte har det så. Har en annan vän som tyckte såå synd om mig för att jag inte hade syskon, hon kommenterade det ofta..Idag tror jag inte ens hon firar högtider med sitt syskon utan de är alltid med mannen familj...

Du har rätt, finns inget annat jag kan göra. Men det gör ont i mammaghärtat när hon frågar varför vi inte har nån släkt /familj att umgås med.

Det finns inget som säger att syskon är något rent positivt. Jag är en av fyra syskon där jag är yngst, och sen är mina syskon 3, 5 och 12 år äldre mig. Den äldsta har jag ingen kontakt med alls. Den 5 år äldre och jag har lite sporadisk kontakt via Facebook och den yngste och jag träffas kanske tre gånger om året i samband med att jag hälsar på mamma. Den mesta av vår kontakt rör just mamma som är sjuklig och bor på ett boende.

När vi var små så hade jag och den som är närmast i ådern inget gemensamt. Eller jo, jag fick alltid ?ärva? hennes lärare, det var det enda gemensamma. Jag som lillasyster lyckades tjata mig till att hon och jag skulle leka någon enstaka gång och då var det tydligt att hon helst hade velat göra något helt annat.

Jag och den som är 5 år äldre umgicks en del men det var först när jag var i tonåren men inte det heller så överdrivet mycket. Idag så har vi som sagt var inte mycket gemensamt.

Den äldste har jag aldrig stått nära.

Det är inte så att det hänt något mellan oss, vi är bara så olika.

Så av förståeliga skäl så har jag aldrig förstått mig på dom som skaffar syskon till sina barn av den enda anledningen att de inte ska bli ensamma, då det är inget som garanterat att syskon står varandra nära, varken som barn eller som vuxna.

Kan tillägga att ingen av oss har direkt någon kontakt med resten av släkten heller då de bor i ett helt annat land. I deras ögon så är det vi som ska åka dit men de kommer aldrig hit så i och med att jag knappt någonsin träffat dom så är de inte heller några som står mig nära, tvärtom.

Om du har flera barn själv så blir det kanske mer familj och släkt i ditt liv nu och i framtiden.Jag förstår vad du menar att många umgås med släkten på högtider.Dom som har det och har fin kontakt med varandra bara för att poängtera.

Ja precis och det är väl därför jag alltid drömt om en stor familj med många barn.

Men har tyvärr "bara" ett barn. Vilket inte är självvalt då jag inte lever med pappan längre och det blev bara ett barn.

Sluta mata hålet! Du har fastnat, det är att likna med tvångstankar om det tar över ditt liv på detta vis. Du behöver bryta dina tankemönster. Tillåt inte dig själv att fixera vid din sorg över brist på syskon, den är varken utvecklande eller funktionell.

Du behöver hitta något annat att fästa din tankar vid när du hamnar i de här banorna. Har du något intresse att fokusera på eller någon plats där du känner dig lycklig och trygg som du kan besöka i tanken?

Jag har haft PTSD och mycket ångest som en följd av min uppväxt med min våldsamma bror och för mig har det varit viktigt att bearbeta men att inte älta saker. När man bearbetar märker man att man kommer framåt med tankarna och det är värdefullt. När man ältar går man bara runt i cirklar och fastnar ännu hårdare i ångesten och ledsnaden, det är inte värdefullt. Det är ett tankens gift som man måste frigöra sig ifrån.

Du har verkligen gjort en alldeles för stor grej av det här. Jag tror inte att det kan enbart handla om avsaknaden av ett syskon, eller? Du kanske är deprimerad och försöker hitta varför och har fastnat på en detalj i ditt liv som inte blivit som du velat?

Jag har ett syskon, en syster som jag knappt har någon kontakt med. Hon har inte gjort annat än att skapa bråk och kaos i både sitt eget och andras liv. Jag skulle lätt kunnat vara utan den erfarenheten. Jag har en stark relation med min man, mitt barn och med mina självvalda vänner och det räcker gott och väl. Du har en väldigt romantiserad bild av det här med syskon. Det är nog mer vanligt med bråk eller likgiltiga känslor inför syskon än den bild du har av hur det är. Snälla, sluta med meningslöst ältande och gläds över det du har. Har du sökt hjälp? Jag tror inte att en bok hjälper dig utan jag tror att du behöver prata med någon professionell.

Men kanske i framtiden kan du få fler barn.Ifall du träffar någon.