Enda barnet i familjen känner mig så ensam

Samma här. Ensambarn med föräldrar som är skilda och som dessutom har en del problem. Inte haft den bästa uppväxten och det är ingen som någonsin kommer att förstå mig.

Det som är värst är att jag inte har nån släkt heller. Alla är döda och vi är en liten släkt. Vid jul och högtider är det bara mamma och jag liksom (pappa alkoholist).

Hon har dock en syster i livet men efter den del dramatik bakåt i tiden är väl relationen till dem ganska kall.

Ingen förstår hur ensam man känner sig. Har ingen som finns där i vått och torrt. Nåt jag fått acceptera eftersom min mamma mest har fokus på sig själv.

Har ironiskt nog bara ett barn själv och jag lovade mig själv att hon aldrig skulle behöva bli ensam! Men jag och hennes pappa skiljdes när hon var strax under 2 så syskon hanns aldrig med.

Hon kommer aldrig få helsyskon vilket är en stor sorg för mig. Jag vill ha fler barn och hoppas att det en dag kan bli så.

En sak till som jag glömde att skriva. Jag saknade inte syskon så värst mycket när jag var barn. Hade många kompisar att leka med och på den tiden umgicks vi med släkt och kusiner. Även om saknaden kom mer och mer ju äldre jag blev.

Men det som jag saknar allra mest med att ha syskon är idag när jag själv har barn. Ser alla vänner som umgås med sina syskon och att barnen leker. Även om alla inte har den närmaste relationen med sina syskon så samlas de ju vid högtider osv och barnen har kul med varandra, de semestrar ihop och skapar minnen med barnen. Mitt barn får inga kusiner. Och det blir faktiskt inte på samma sätt med vänner. Önskar så att jag kunde ge mitt barn det.

Du behöver veta varför du känner såhär. Utifrån vad du skrivit så har du ändå haft en bra uppväxt? Om du läser mina inlägg så är jag i samma sits som dig men att jag har INGEN. Ändå känner jag inte så som du beskriver.

Jag tror att det är nåt annat i botten som gör att du inte kan känna glädje. Du behöver kanske genom terapi försöka utröna vad det är som skapar de tankarna? Kanske är det så att din avsaknad av syskon bara blir nåt att lägga skulden på men att det i själva verket är nåt annat som gör att du mår så dåligt?

För att jag har märkt att blod är tjockare än vatten. Ofta när man får familj och barn, glider man ifrån varandra. Men har man syskon har man mer "naturliga" skäl som gör att man håller kontakten. Man träffas liksom varje jul tex, samma människor och traditioner.

Har vänner med barn som umgås både helger och övriga högtider, barnen är jämngamla. Jag liksom "faller bort" då för familjen brukar väga tyngst. Sen är jag såklart medveten om att alla inte har det så. Har en annan vän som tyckte såå synd om mig för att jag inte hade syskon, hon kommenterade det ofta..Idag tror jag inte ens hon firar högtider med sitt syskon utan de är alltid med mannen familj...

Du har rätt, finns inget annat jag kan göra. Men det gör ont i mammaghärtat när hon frågar varför vi inte har nån släkt /familj att umgås med.

Ja precis och det är väl därför jag alltid drömt om en stor familj med många barn.

Men har tyvärr "bara" ett barn. Vilket inte är självvalt då jag inte lever med pappan längre och det blev bara ett barn.