Enda barnet i familjen känner mig så ensam

Hade en vän som var enda barnet och hon kände ingen längtan.Men jag förstår att det känns när andra pratar om sina syskon.Har du fler släktingar som du kan ha fin kontakt med?Om du själv vill bilda familj en dag,då kanske du vill att ditt barn har syskon?Tänk på att alla står inte närä sina syskon,och att vänner väljer man själv.

Jag tror att du behöver fundera lite över varför du saknar ett syskon. Känns som att du jämför med alla som har en bra relation till sitt/sina syskon, men alla har inte det. Många har även en bättre relation med sina vänner än med sina syskon. Bara för att man har syskon så är inte allt skimrande rosa.

Det är helt okej att sakna den upplevelsen men det är inte okej att låta det påverka ditt liv så pass mycket. Du jagar änden av regnbågen. Hur länge ska du fortsätta innan du inser att du aldrig kan nå änden?

För din egen skull så ändra ditt tänkande. Var tacksam för det du har och gläds åt din man och hans brors fina relation. Man brukar ju alltid vilja ge sitt barn det man själv inte hade så ge ett syskon (om du nu vill ha barn).

Ta ett farväl av det syskon du aldrig fick och gå vidare med ditt liv.

Håller med Ylva.

Absolut att man kan önska att man hade ett syskon, men sådant får man inte välja själv och du måste acceptera det, att du inte har något syskon. Precis som hon säger så är inte alla syskonrelationen så bra som du tror. Vissa är jättenära sina syskon, vissa pratar ibland och vissa är inte nära alls.

Jag (tjej) har en 13 år äldre bror. Vi har aldrig bråkat eller något, men vi hörs endast på födelsedagar och träffas väldigt sällan och när vi väl träffas så umgås vi aldrig på tu man hand. Jag känner knappt min bror och han känner knappt mig. Jag står närmare mina vänner och min låtsaspappa än min bror. Min storebror flyttade hemifrån när jag fortfarande var ett barn och sedan dess har vi inte haft mycket kontakt. Jag har ofta känt mig som ett ensambarn, trots att jag har en bror.

Det mesta handlar om hur man är som person samt uppväxt, inte nödvändigtvis om man är syskon eller ej. Även om du nu hade haft ett syskon eller fler så är det inte alls säkert att du hade haft en nära relation till dessa.

Du måste också sluta jämföra din situation med andras situationer. Bara för att din man har ett syskon så innebär det inte att han är en lyckligare människa för det.

Det låter inte sunt att detta påverkar ditt liv såhär pass mycket. Vad ska du göra åt att du inte har syskon? Det går inte att ändra på och det måste du acceptera. Det finns mycket värre saker att drabbas av här i livet än att inte ha syskon. Istället kan du fokusera på andra relationer i livet. Uppskatta de relationer du faktiskt har, såsom relationer till din man och eventuella vänner, familj.

Sluta älta saker som du inte kan förändra eller göra något åt. Det finns ingen mening med det. Fokusera istället på det som är bra i ditt liv och sådant som du faktiskt kan förändra.

Jag är ensambarn och i år fyller jag 35. Under min barndom önskade jag mig ofta syskon. Alla mina kompisar hade syskon och de kunde alltid leka med varandra, de hade alltid kul tyckte jag. Men sedan jag blev tonåring har jag aldrig saknat syskon. När jag kom i tonåren fick jag en lite bredare bild, jag förstod att allt inte alltid var en dans på rosor i syskonrelationer.

Min mamma har idag ingen kontakt med sina två syskon. Relationer kan förändras över tid både till det bättre och till det sämre. Bara för att man får ett syskon så finns det ingen garanti att man får en vän i systern/brodern. Idag i vuxen ålder är jag faktiskt glad att jag inte har några syskon. Jag tänker att det faktum att jag inte har några syskon säkert har besparat mig en massa dramatik, och jag har heller inte behövt jämföra mig i prestation med ett syskon så jag har aldrig behövt känna mig mindervärdig. 

Du sörjer en bild du har av syskonskap. En fin bild som vissa syskon delar med varandra. Men det finns minst lika många syskon som har kyligare relationer med varandra. 

Din sorg kan bottna i en känsla/känslominne från ett tidigare liv. Du kanske har delat ett starkt syskonskap i ditt förra liv. I detta livet finns det känslomässiga minnet och saknaden av just DITT syskon kvar. Den personen du delade syskonskapet med i ditt förra liv har inte fötts som ditt syskon i detta liv. Antingen är denna person kvar i andevärlden, eller så har den personen fötts som en annan person i ditt liv. Finns det någon förälder eller vän som du känner dig extra nära?

Jag förstår din känslomässiga saknad. Men den syskonrelation du kanske hade i ditt förra liv.. alltså om du hade fått ett syskon i detta liv så hade det inte funnits några garantier för att det hade blivit med samma person och en lika fin relation.

I ditt förra liv kanske du saknade andra relationer istället, som t.ex. sann kärlek till en partner. Det är ju så i livet att det aldrig är helt komplett. Kram till dig TS <3

Jag har visserligen syskon, men ca 15 år äldre. Som barn var jag alltid ensamt barn då alla runt mig var vuxna. Har inga minnen av tiden innan mina syskon flyttade hemifrån.

Jag var ibland avundsjuk på mina kompisar som alltid hade sina syskon så jag känner igen den känslan. Nu i vuxen ålder - jag är 50 - kan jag känna mig ledsen över att inte ha någon nära syskonrelation. Vi har kontakt men är i olika faser i livet och har inte mycket gemensamt tyvärr.

Sorg här med. Ensambarn med skilda föräldrar = ingen familj. Rotlösheten är enorm.

Har börjat känna den här känslan med. Är i yngre 20-årsåldern och tänker ibland på att det vore trevligt att ha ett syskon nu när man är vuxen även om jag aldrig känt mig ensam som yngre. Dessutom skilda föräldrar och inte så nära kontakt med släkt så känner ibland att jag inte har någon familjekänsla alls. Hoppas på bättring när jag skaffar egen familj.

Jag har en 3 år yngre bror men vi är väldigt olika och har nästan aldrig umgåtts. Dom få gånger vi sågs visste jag knappt vad jag skulle säga till honom. Efter en arvstvist har vi helt slutat att umgås och visst är det jättetråkigt. Hade hellre varit ensambarn än som nu ha en bror som inte vill umgås med mej! Även om vi inte umgicks så mycket så saknar jag honom och tycker det är jättetråkigt att det blev så här!

Jag har ett halvsyskon men det skiljer nästan 20 år mellan oss. Jag har vuxit upp som ensambarn och det har varit ungefär så ensamt som det låter. Inte just då utan det är nu som vuxen jag saknar ett syskon att dela glädje och sorg med.