Enda barnet i familjen känner mig så ensam
Tack alla som har svarat. Jag hör det ni säger, men det är så förbannat svårt att acceptera. Det gör så fruktansvärt ont i mig. Det slukar så mycket av mina dagar att jag har svårt att känna glädje. Varenda timme gnager detta i mig. Som ett svart hål. Försöker att förstå varför. Varför är jag inte tacksam över det jag har? Varför jämför jag mig med andras liv? Varför kan jag inte acceptera att jag aldrig kan få det jag önskar så högt? Att känna denna avundsjuka hos andra med fina syskonrelationer gör mig på riktigt illamående. Att höra de som inte alls har sån fin kontakt med sitt syskon gör att jag känner mig något bättre för stunden. Jag vill inte vara en sådan människa. Känns som att jag har ?kört fast i gamla hjulspår? och kommer inte loss. Är så rädd att känna denna känsla hela mitt liv. Är det någon därute om har tips om någon bok eller annat hjälpmedel att acceptera livets lott?
Jag har ett syskon, en syster som jag knappt har någon kontakt med. Hon har inte gjort annat än att skapa bråk och kaos i både sitt eget och andras liv. Jag skulle lätt kunnat vara utan den erfarenheten. Jag har en stark relation med min man, mitt barn och med mina självvalda vänner och det räcker gott och väl. Du har en väldigt romantiserad bild av det här med syskon. Det är nog mer vanligt med bråk eller likgiltiga känslor inför syskon än den bild du har av hur det är. Snälla, sluta med meningslöst ältande och gläds över det du har. Har du sökt hjälp? Jag tror inte att en bok hjälper dig utan jag tror att du behöver prata med någon professionell.