Enda barnet i familjen känner mig så ensam

Det finns inget som säger att syskon är något rent positivt. Jag är en av fyra syskon där jag är yngst, och sen är mina syskon 3, 5 och 12 år äldre mig. Den äldsta har jag ingen kontakt med alls. Den 5 år äldre och jag har lite sporadisk kontakt via Facebook och den yngste och jag träffas kanske tre gånger om året i samband med att jag hälsar på mamma. Den mesta av vår kontakt rör just mamma som är sjuklig och bor på ett boende.

När vi var små så hade jag och den som är närmast i ådern inget gemensamt. Eller jo, jag fick alltid ?ärva? hennes lärare, det var det enda gemensamma. Jag som lillasyster lyckades tjata mig till att hon och jag skulle leka någon enstaka gång och då var det tydligt att hon helst hade velat göra något helt annat.

Jag och den som är 5 år äldre umgicks en del men det var först när jag var i tonåren men inte det heller så överdrivet mycket. Idag så har vi som sagt var inte mycket gemensamt.

Den äldste har jag aldrig stått nära.

Det är inte så att det hänt något mellan oss, vi är bara så olika.

Så av förståeliga skäl så har jag aldrig förstått mig på dom som skaffar syskon till sina barn av den enda anledningen att de inte ska bli ensamma, då det är inget som garanterat att syskon står varandra nära, varken som barn eller som vuxna.

Kan tillägga att ingen av oss har direkt någon kontakt med resten av släkten heller då de bor i ett helt annat land. I deras ögon så är det vi som ska åka dit men de kommer aldrig hit så i och med att jag knappt någonsin träffat dom så är de inte heller några som står mig nära, tvärtom.