Hannapi skrev 2020-06-27 19:22:23 följande:
Tack alla som har svarat. Jag hör det ni säger, men det är så förbannat svårt att acceptera. Det gör så fruktansvärt ont i mig. Det slukar så mycket av mina dagar att jag har svårt att känna glädje. Varenda timme gnager detta i mig. Som ett svart hål. Försöker att förstå varför. Varför är jag inte tacksam över det jag har? Varför jämför jag mig med andras liv? Varför kan jag inte acceptera att jag aldrig kan få det jag önskar så högt? Att känna denna avundsjuka hos andra med fina syskonrelationer gör mig på riktigt illamående. Att höra de som inte alls har sån fin kontakt med sitt syskon gör att jag känner mig något bättre för stunden. Jag vill inte vara en sådan människa. Känns som att jag har ?kört fast i gamla hjulspår? och kommer inte loss. Är så rädd att känna denna känsla hela mitt liv. Är det någon därute om har tips om någon bok eller annat hjälpmedel att acceptera livets lott?
Sluta mata hålet! Du har fastnat, det är att likna med tvångstankar om det tar över ditt liv på detta vis. Du behöver bryta dina tankemönster. Tillåt inte dig själv att fixera vid din sorg över brist på syskon, den är varken utvecklande eller funktionell.
Du behöver hitta något annat att fästa din tankar vid när du hamnar i de här banorna. Har du något intresse att fokusera på eller någon plats där du känner dig lycklig och trygg som du kan besöka i tanken?
Jag har haft PTSD och mycket ångest som en följd av min uppväxt med min våldsamma bror och för mig har det varit viktigt att bearbeta men att inte älta saker. När man bearbetar märker man att man kommer framåt med tankarna och det är värdefullt. När man ältar går man bara runt i cirklar och fastnar ännu hårdare i ångesten och ledsnaden, det är inte värdefullt. Det är ett tankens gift som man måste frigöra sig ifrån.
