Nygift och otrogen

Jag hade lämnat. Gifter man sig så är det typ låst. Vågar man inte berätta det så kan det finnas fler saker han inte vågar berätta. :( 

Det är lätt för oss som blivit bedragna att skrika LÄMNA DET JÄVLA ASET NU!! Men så klart är det ju inte så enkelt, det var det nog få av "oss" som tyckte...

När jag läser vad du skriver om vad han gjort, hur du tänker så blir jag så jävla förbannad så jag vill ruska om både dig och honom...

Men nu verkar ju situationen vara så att du tänker inte lämna honom, så det spelar ju ingen roll om folk skriker sig blå om det...

Förlåt ts men jag har läst hur du säger emot på nästan allt folk skriver, du vill inte ta till dig det, och fine självklart, då är det så...det är ju du som tar besluten så klart, det är ju ditt liv och din man, men vad är det exakt du vill ha ut av att fortsätta sjabbla med folk på FL?

Jag förstår att du vill ha någon att ventilera med, gud vet att jag skrek efter det när jag blev bedragen, men frågan du vill ha svar på; hur kommer jag över detta?! kan nog ingen här inne hjälpa dig med.

Du får helt enkelt gå till någon professionell som kanske kan hjälpa dig (kanske du redan gör? Menar då inte parterapi.).

Jag vill verkligen verkligen inte "hacka på" dig, för jag vet hur det känns att bli så sårad och sviken, men måste fråga (ärlig fråga): är du verkligen så naiv som du ger sken av?

Det finns en del, ska vi säga, "klassiker" som otrogna kör med :

"jag tänkte inte, det bara hände..."

" jag ville inte egentligen men hen lyssnade inte utan bara fortsatte och till slut så..."

"Det är som att jag vaknat upp ur en bubbla..."

"Jag blev attraherad av hen men det är DIG jag verkligen älskar... "

" jag vill aldrig riskera att förlora dig igen, nu vet jag vad jag verkligen har!"

" jag kommer ALDRIG vara otrogen igen, det svär jag på..."

Det här har man hört mer än en gång av en som valt att vara otrogen, men det här är faktiskt första gången jag hör det från den som faktiskt blivit bedragen...

Menar inte att vara jävlig men om du ska klara av att gå vidare med honom och må bättre i dig själv så måste du faktiskt öppna ögonen och se allt för vad det är...

Lycka till vännen!

Jag vet. Jag vet att jag är ett (tragiskt) skolboksexempel på naiv, bedragen kvinna som gör alla klassiska fel. Men som jag också skrivit högre upp har jag längtat så efter ett barn, varför ska hans jävla knullturné hindra mig från det? 

Kanske är jag dum men jag hoppas att ett barn kanske stärker oss. Att han får se mig med det finaste han har och förstår det starka band vi har till varandra. och återigen, jag litar på att han vill vara med mig för annars antar jag att han hade lämnat mig och inte kämpat för mig som han gjort nu..

 

Jag vet att det du skriver stämmer, att det kommer ta år. Det är ju det som är så frustrerande för jag vill att det ska vara över nu. Saker blir ju succesivt bättre, vi är tillbaka till en vardag där vi trots allt prioriterar varandra bättre. Jag tror det kommer gå men det tar tid. När vet jag ens att jag är färdigläkt? 

Fast det barn ni redan har hjälpte ju inte eller hur? Så hur skulle det hjälpa nu?

Det har du ju faktiskt rätt i, jag har inte tänkt på det. Sen kanske han förstår den här gången.. tidigare hade han ju inte fått känna på att förlora oss, tagit oss för givna. Det kommer han nog inte göra längre hoppas jag.

Men hur lämnar man nån då? Jag förlorar ju på det. Vårt sociala liv förstörs, vårt barn kommer få olika boenden osv osv osv. Varför ska jag straffas för vad han gjort?!

Ja jag säger emot allt, mest bara för att ventilera. Förnuft kontra känsla. Jag vet att allt som skrivs stämmer och jag hade sagt exakt samma sak om någon blivit bedragen på samma sätt.. men jag kan inte. Jag vill, men samtidigt vill inte. 

Det jag vill är att få ha någon att prata med eftersom vi bestämt att hålla det för oss själva och i parterapin. Jag blir bara så avundsjuk på personer vars män varit otrogna bara kan skaka av sig det och ett år senare ha "glömt" det. 

 

Nej jag är inte så naiv som jag utger mig att vara, men jag önskar jag var det. Jag vill ju tro på honom. Att han aldrig kommer göra det igen (det tror jag iof på), att han berättat allt, att han älskar mig osv. Säger jag det tillräckligt många gånger kanske det blir en sanning... det ihop med att han på riktigt ångrar sig måste väl ändå betyda nåt..

Nej, det stämmer inte. Det var mig han skadade, inte vårt barn. Om det hade varit tvärtom att jag varit otrogen, hade jag varit en dålig mamma då?

Förutom otroheten är han en fantastisk pappa. Att påstå att man blir en dålig pappa av att ha varit otrogen tycker jag är lite naivt, allt är ju inte svart eller vitt. Vår dotter på 4 år vet ju inte riktigt vad han gjort och har förhoppningsvis heller inte blivit så lidande av det. Hennes föräldrar älskar henne villkorslöst, det är väl det viktigaste?