Fars dag blir jobbigt (inkludera bonusdottern)

Även helsyskon och kärnfamilj kan ha olika åsikter och viljor om vad som är det perfekta firandet. Jag och flera med mig i kärnfamiljen har inte tagit såna här firanden på blodigt allvar. Det finns många andra ställen inom familjen där inkluderande är mycket mera viktigt än just en påtvingad högtid.

Man måste inte fira. Man skapar inte orättvisa genom en högtid en gång om året. Det handlar ju mer om vardagen och hur man inkluderas där.

Sen känns det som att det blir lite snett i ditt tänkande genom att vilja inkludera henne i högtider hon aldrig varit med om och inte har en relation till. (för att hon varit för liten att fira eller minnas) Då om något känner hon ju sig utestängd och bortglömd när ni firar något hon aldrig fått göra förut. Varför döptes inte hon samtidigt som ert barn tex?

Hae du funderar på varför bonusdottern beter sig som hon gör? Hon verkar ju inte må bra! Inget barn som mår bra är ständigt sur, drar sig undan osv.

Det är hennes föräldrars ansvar att se till att hon mår bra. Du har ett ansvar att stötta hennes pappa i detta och behandla henne väl.

Hon verkar inte fått hjälp att hantera föräldrarnas separation. Hon verkar känna sig undanskuffad (om man ser till hur hon betedde sig på dopet). Hur bemöter hennes föräldrar hennes beteende? Hur hjälper de henne att hantera sin vardag?

Du beklagar sig över hur hemsk din bonusdottern är när du nog borde beklaga sig på din partners brist på förmåga att hjälpa sitt barn!

Jag kanske upplever hennes surhet och missnöje mest eftersom det verkar vara jag som lockar fram det. Pappan hävdar å det bestämdaste att hon är glad och sprallig för det mesta och att surheten kan bero på åldern.

Jag tror ju också att hon har problem med att hennes mamma och pappa inte bor tillsammans och att det blir extra smärtsamt när hon ser sin pappa vara lycklig med mig. Men hon var 3 år när de flyttade isär. Har fått intrycket att hennes mamma inte har gått vidare från det dock..

Nu är din son såpass liten än, så det är väl därför du köpt ett spel som ska vara från honom, och eventuellt även bonusdottern då. Och kanske firar din man dig på mors dag med dyr present?

Känns som en grej man gör som gravid och sedan kanske barnets första år.

Annars tror jag det är vanligt att mors/fars dag firas med en liten teckning och kanske en kopp kaffe på sängen. Ingetdera är fel men jag tror det är mer ovanligt att partnern köper något dyrt. Kanske känner elvaåringen att hon aldrig ens får utrymme att fixa något? Även om jag tycker det är fint att du erbjuder att hjälpa till.

Sedan kan man tänka olika kring vad man hittar på tillsammans med barn i olika åldrar även i kärnfamiljer.

Jag är helt för att pappan och dottern hittar på något bara de två. Men tror faktiskt att initiativet borde komma från honom. Jag brukar önska mig en fika eller restaurangbesök av mina barn - det vill säga att jag önskar att de avsätter tiden att umgås med mig.

En sån utflykt förutsätter ju min planering och jag tycker i ert fall att det i så fall är pappan som ska planera och inte du. För att dottern ska känna att han faktiskt vill spendera tid med henne. Överraskningsmomentet är underordnat i drt här läget tycker jag.

I ert fall känns det som om du försökt massor, när det kanske borde vara pappans jobb att inkludera henne mer än vad han gör.

Nu är din son såpass liten än, så det är väl därför du köpt ett spel som ska vara från honom, och eventuellt även bonusdottern då. Och kanske firar din man dig på mors dag med dyr present?

Känns som en grej man gör som gravid och sedan kanske barnets första år.

Annars tror jag det är vanligt att mors/fars dag firas med en liten teckning och kanske en kopp kaffe på sängen. Ingetdera är fel men jag tror det är mer ovanligt att partnern köper något dyrt. Kanske känner elvaåringen att hon aldrig ens får utrymme att fixa något? Även om jag tycker det är fint att du erbjuder att hjälpa till.

Sedan kan man tänka olika kring vad man hittar på tillsammans med barn i olika åldrar även i kärnfamiljer.

Jag är helt för att pappan och dottern hittar på något bara de två. Men tror faktiskt att initiativet borde komma från honom. Jag brukar önska mig en fika eller restaurangbesök av mina barn - det vill säga att jag önskar att de avsätter tiden att umgås med mig.

En sån utflykt förutsätter ju min planering och jag tycker i ert fall att det i så fall är pappan som ska planera och inte du. För att dottern ska känna att han faktiskt vill spendera tid med henne. Överraskningsmomentet är underordnat i drt här läget tycker jag.

I ert fall känns det som om du försökt massor, när det kanske borde vara pappans jobb att inkludera henne mer än vad han gör.

Du kanske behöver tänka om vad gäller förslag.

Hon blir nog sur, trulig och svår för att de flesta förslag verkar utgå ifrån hur DU ser på högtiden.

Har du tex frågat om just ensamtid på fars dag? Hon kanske vill göra något särskilt med pappa på en sådan dag. Ett par timmar på bio, badhus, lekland, shoppa, McDonalds etc kan ju göra henne överlycklig och perfekt som present från henne till pappa. Och kan göra henne välvilligt inställd till tårta och paketet på kvällen.

Den frågan är däremot enkel.. min sons dopdag handlade om honom.. det var dagen vi firade hans födelse gemensamt för familj som bor väldigt utspridd.. vissa viktiga saker tycker jag inte att något av barnen ska behöva dela med den andra utan ibland få stå i fokus ensam. Hellre i sådana fall att hon hade kunnat få en egen dopdag.. men vi är inte direkt troende heller, vilket känns som ett måste för att döpa en 10-åring.. vi förknippar det nog mer med namngivning och fira en ny familjemedlem.. Och hon hade aldrig saknat ett dop innan min sons dopdag.. och har inte nämnt det efteråt heller..

Jo de har en fin kontakt kan jag tycka.. hon har i perioder bott på heltid med honom/oss när hennes mamma har haft en del personliga problem.. men jag är hemma mycket på dagarna pga skiftarbete och då drar hon sig gärna undan.. Men han är en engagerad pappa som i alla år har Flätat hår och hjälpt välja kläder och dragit igång aktiviteter osv. Att han inte är fullt orolig för bonusdottern så som jag är tror jag beror på förnekelse.. att inte vilja inse att de han älskar mest inte kommer överens..

Just kring firanden har det väl blivit så att jag hamnar lite som projektledare. Tror inte det är helt ovanligt för mammor att det blir så.. och specifikt firanden av sambon ska ju i regel bli en överraskning för honom.. så i planeringen där är han aldrig involverad..