Fars dag blir jobbigt (inkludera bonusdottern)

Du missar en viktig bit och det är anknytningen som ett barn har med sin biologiske förälder. Som har funnits där sedan födseln. När en ny bonusförälder kommer in i bilden så saknas anknytning till denne, och i många fall så slår relationen bakut på grund av det. Det kallas omvänd anknytning och är mycket vanligt i styvfamiljer mellan styvbarnet och styvföräldern, googla! Om det är så att hon avvisar dina försök så kanske det är för att hon fortfarande ser dig som ett hot, dvs du (och eventuellt ert gemensamma barn) står i vägen för hennes anknytning till sin pappa. Hon vill ha sin pappa ensam, du står i vägen. Det går inte att göra så mycket åt, tyvärr. Förutom att ha tålamod och se tiden an. Och fokusera på din fina lilla familj i familjen :) Det går inte heller att jämföra med den relationen du har med din styvdotters kompisar, eller med dina kompisars barn, eller syskonbarn. Du blir inte mammig med dom hur mycket du än lägger dig i. Det är detta (anknytningen och brist på den) som gör biomammorna så tokiga på oss styvmammor när vi lägger oss i och försöker vara som vanliga mammor. Vår modersinstinkt påverkar alltså styvfamiljen negativt. Bättre att ta ett steg tillbaka och låta pappan sköta det mesta ansvaret. Hänger du med?

Jag tycker att det är bra mycket viktigare att flickan får stöttning i att ge pappan en farsdagpresent eftersom det är hennes riktiga pappa. Varför ska din son ge honom en farsdagpresent egentligen? De är ju inte hans pappa.

Båda kan göra/ge/köpa present men tyngdpunkten borde ligga på ett engagemang för flickans deltagande.

Han är ju hennes sons pappa!

Så din barndomsdröm var att bli "mamma" men så kommer det trilskande barn och stör och är små egna individer med behov och önskemål... nej varför ska pappan behöva involvera sig mer och bry sig om dottern om det inte går i linje med era planer!

Strunta i att hon inte mår bra, pynta och baka bullar, höj musiken så ni inte hör när hon gråter...

Nyfiken på om det fortfarande skulle anses att vi ?leker familj? om vi enbart hade gemensamma biologiska barn och fördelade ansvar samma sätt ?

Jag har alltid tagit lite illa vid mig när bonusmammor anklagas för att leka mamma.. jag har min son och vi har för avsikt att skaffa ett flertal ytterligare barn.. så att jag agerar mamma i mitt hem handlar om att jag är en riktig mamma och att vi agerar som familj är för att vi är en familj.. bonusdottern har väl mer flexibilitet att definiera sin egen roll men i vårat hem är jag min sambos livskamrat och familjens mamma. Jag tar hand om bonusdotterns kompisar när de är här på samma sätt som jag tar hand om bonusdottern och som jag kommer att ta hand om mina barns kompisar när de blir större, jag ser till att alla får mellis och om de går ut och leker kanske jag letar fram stövlar eller badkläder att låna ut.. ser till att ingen leker oömma lekar i ömtliga kläder osv.. Det betyder inte att jag anser mig vara kompisarnas mamma eller leker mamma till dem.. Som den här familjens mamma tar jag hand om alla barn som hamnar under mitt tak.. Att göra något annat för att hon ska kunna fantisera om att hennes mamma skulle kunna komma in i det här huset och göra det jag gör här istället för mig.. vet jag inte om det verkligen är att göra henne någon tjänst. Att jag och min sambo har en ombildad familj tycker inte jag behöver vara något mindre bra/viktigt, som gör mig till mindre av en mamma. Sen har bonusdottern en till familj i ett annat hus och där finns just hennes personliga mamma som är den som tilltalas som mamma av just henne osv.

Ja jag kanske är en hemsk människa som har som högsta önskan att ha en lycklig familj som jag och min sambo förvaltar tillsammans.. och inte känslomässigt köper att bonusdotterns förmodade preferens att hennes mamma skulle ha fortsatt vara tillsammans med hennes pappa, alternativt att jag helt enkelt inte finns, är något som totalt bör få påverka stämningen och förutsättningarna för hur familjen här hemma ser ut nu, i all evighet iallafall.. Absolut behöver hon mer stöd, men målet måste ju vara att hon ska få hjälp att tänka annorlunda kring sin situation för att må bättre? Hennes pappa kommer inte att sparka ut mig och egentligen är det nog det enda jag förväntar mig skulle få henne att bli riktigt nöjd. Det är klart jag sörjer den situationen och sörjer resultatet av min högsta önskan i livet.

Ja jag kanske är en hemsk människa som har som högsta önskan att ha en lycklig familj som jag och min sambo förvaltar tillsammans.. och inte känslomässigt köper att bonusdotterns förmodade preferens att hennes mamma skulle ha fortsatt vara tillsammans med hennes pappa, alternativt att jag helt enkelt inte finns, är något som totalt bör få påverka stämningen och förutsättningarna för hur familjen här hemma ser ut nu, i all evighet iallafall.. Absolut behöver hon mer stöd, men målet måste ju vara att hon ska få hjälp att tänka annorlunda kring sin situation för att må bättre? Hennes pappa kommer inte att sparka ut mig och egentligen är det nog det enda jag förväntar mig skulle få henne att bli riktigt nöjd. Det är klart jag sörjer den situationen och sörjer resultatet av min högsta önskan i livet.