Svar till orolig man: nej det är verkligen inte klass, det håller jag med om. Det är ju meningen att det ska upphöra, tids nog. Men att få prata om det jobbiga hjälper mig liksom att ta mig vidare lite grann. Att bara sätta plåster på ett öppet sår är ju inte alltid framgångsrikt.
Jag börjar faktiskt luta åt det hållet också. Alltså att tala om för kollegan. Men då är det önskvärda att också tala om för maken hur det ligger till.
Men det kommer inte att hända. Äta kakan och ha den kvar verkar vara ts melodi, vilket hon också medgett om jag inte minns fel.
Det är ju där ditt problem är antingen så gör du det eller inte. Men sluta med att fjanta runt som en alkis på bolaget
Tycker att du borde göra något drastiskt på ett års dagen av er affär.
Jag har tidigare skrivit att du inte bör fråga kollegan angående hans känslor för dig, eftersom det vill vara detsamma som att signalera att du har känslor för honom. Efter att den uppdaterade 17 punkts listan har kommit fram tycker jag inte det är så känsligt att alls erkänna dina känslor för honom. Gör det bara indirekt.
Det är ju inte minsta tvekan om att ni flirtar vilt med varandra, så det kan du gott erkänna själva flirtandet. Skriv tex. "jag tycker vi har drivit vår flirt lite väl långt, folk har börjat undra. Tycker vi skall backa lite grann så att det inte uppstår rykten".
Blocka honom därefter på insta och lägg ned er spellista.
Eftersom du inte vill prata med din man, något som jag i och för sig håller med om, måste du göra nåt annat drastiskt för att få slut på affären. Ni kan ju fortsätta att fika och så, men det mest uppenbara delen av flirten, hängmöten samt insta och spellista måste bort.
Det var så jag gjorde, bröt kontakten och blockade på sociala medier. Men det går ju inte över direkt bara för det. Det känns som att det är en lång kamp kvar.
Men jag har också funderat mycket över varför det blev så här. Vad är det jag saknar och vad är det jag vill med mitt liv? Inte konstigt kanske att man hamnar här efter ett långt förhållande och efter att ha varit helt upptagen med att ta hand om små barn. Jag tror att det är nyttigt att reflektera över vad man vill ha ut av livet och hur man kommer dit. Vet att min man är nöjd nu och kan känna mig lite provocerad av att han bara tagit för givet att det är vi för resten av livet. Jag kan känna lite stress och press över den känslan, när barnen blir stora, vill vi samma saker då? Ska det vara vi för evigt? Vill jag det? Tror det kallas 40-årskris. Jobbigt men nyttigt att ta sig igenom. Troligtvis bäst att inte göra något drastiskt förrän man är ur krisen. Nu kanske det inte är så för dig, ts, men bara nåt jag själv funderat över. Att handlar det verkligen om den nya förälskelsen? Eller är den ett symtom på något större?
Forts på det ovan...
Det gick iväg innan jag skrivit klart. Iallafall, för mig är det inget tomrum han fyller, och jag vill leva med min man. Trots det så hände detta. Jag har definitivt inte letat eller tittat åt andra, inget behov av äventyr på det viset. Ändå står jag här, mitt i. Jag tror snarare att det för mig bottnar i något hos mig själv, och att vi verkligen klickat - än i mitt och min mans förhållande. Men ja. Det är fasiken inte lätt, trots att det på pappret är svinenkelt.
Ja, men jag känner igen mig precis i det. Jag saknar inte heller bekräftelse eller någonting annat i mitt äktenskap. Min man är både snyggare och hetare än den andre. Men vi klickade också, verkligen! Trots att jag inte heller letade efter något annat. Försöker tänka att det här trots allt det jobbiga kanske ändå är bra för mitt äktenskap så småningom. Att det fick mig att börja tänka efter och reflekera över saker. Alltid ger det något liksom, hur jobbigt det än är. För jobbigt är det!
Jag har försökt att tänka ett steg längre, vad skulle hända om jag verkligen gjorde något? Det skulle min man aldrig förlåta och det kan jag inte leva med. Skulle jag bli lycklig i längden av att lämna allt och kasta mig in i något nytt? Nej! Det skulle vara spännande i början pga kemi men sedan skulle det ju också bli vardag och min vardag är redan bra. Så ja, på pappret är det enkelt. Men på riktigt är det ändå så svårt!
Fast är det inte att ta det ett steg längre?
Jag menar, TS har ju antytt att insta- meddelandena och spellistan skulle hon i princip kunna visa för sin man...
Hon döljer inte sin telefon för honom och smyger undan när hon får ett meddelande om jag har fattat det rätt...
Men att öppet skriva om sina känslor och att hon tycker att det börjar "snackas" på jobbet, är inte det att gå ett steg längre bakom ryggen på sin man? Det meddelandet tror jag inte TS skulle vilja visa sin man i alla fall.
Sen kan man ju iofs redan se deras spellista som rena kärleksförklaringar om man vill vara lite elak..
Jag tog upp de tre råden för att det är de som varit mest förekommande, inte för att jag tycker alla är bra.
1:
Nej jag kan förstå att detta, i det stadium det är nu, motiverar det inte ett jobb byte.Hade det varit samma nivå på känslorna som i höstats, ja då hade jag nog tyckt det varit ett bra råd.
2:
Maken ja, the jury is still out on this one.
Å ena sidan kan jag förstå att du inte vill ta upp hela sanningen, det skulle ju potentiellt kunna sabba ditt äktenskap.
Men å andra sidan skulle det ju effektivt kyla ner umgänget med kollega. Fast förstås, risken är att maken då kräver alt 1.
3:
Däremot, om du nu menar allvar i att distansera dig, så tycker jag att detta är det bästa alternativet. "Bryta" kan betyda mycket, men det halvfjösiga försök du gjort hittills, dvs. "jag är passiv och svarar bara", är väl knappast tillräckligt om man verkligen vill kyla ner en förälskelse, eller vad tycker du själv?
Vad jag ville ha sagt, summerat, var att det nu gått ett år, och du rör dig inte mycket framåt på sistone. Absolut ett stort kliv sedan i höstas, men du kommer inte riktigt hela vägen.
Se detta som att jag ville utmana dig, få dig att tänka lite mer på hur du skall ta dig vidare.
Är du inte rädd att din fru skall få reda på din trådstart? Om du blir konfronterad, förskönar du sanningen då? Erkänner du din tråd och är ärlig om vem du är, var du står och vad dina principer består av egentligen?
Du har inte fysiskt varit otrogen men ditt beteende är ett stort svek. Att smussla, föra bakom ljuset, att medvetet undanhålla, det är nästan värre.
Föreställ dig det omvända:
Din partner tänker/känner samma saker för en annan person (som du upplevt ang. kollegan), känns det ok för dig?
Vetskapen att din partner är kåt på en person som inte är du? Som lekt med elden och medvetet äventyrat er relation? Att du vet att din partner aktivt bär med den andra personen i vardagen, att det hemlighetshålls?
Om det känns minsta lilla obehagligt i hjärtat är du ute på farligt vatten och ditt samvete borde veta med sig att det du gör och inte gör är fel.