Anonym (:)) skrev 2018-09-25 15:19:41 följande:
Jag förstår dig, för som jag nämnde innan så har jag också tyckt att medicin var läskigt och jag tyckte att jag skulle klara det utan piller. Och jag tänker inte sugarcoat it, det är fruktansvärt överjobbigt att börja med antidepressiva. Inte för alla, värt att tillägga. Jag gick igenom en emotionell berg-och dalbana. Det var ilska, det var mycket gråtande, det var ångest och panikångest, men sen lade det sig, och nu är min ångest hanterbar.
Vad jag förstår det som lider du av "duktig flicka syndromet", och jag har själv varit där, eller egentligen är jag fortfarande där. Det är en lång process att släppa lite på kraven man har på sig själv.
Du har inte funderat på att ringa din vårdcentral och boka in ett längre samtal med en läkare för att prata om medeciner. Tänk på att be om en längre tid, så du inte bara får 10 minuter på dig, och säg till att du vill ha en läkare som är insatt i psykisk ohälsa och psykofarmaka.
Ska faktiskt iväg nu i veckan, om det var kurator eller psykolog minns jag inte. Men någon av dem. Har gått dit sen länge på grund av en del ansra saker, och de vill ju att jag ska börja ta framförallt sömnmedicin (eftersom det inte är ovanligt att jag är vaken på tok för sent och sover 2-3h/natt). Den enda som satt käppar i hjulet är just jag själv iomed att jag tycker att det känns för läskigt. Och som du säger att man tycker att man ska klara sig utan piller... fy 17 vad dum man känner sig när man skriver det.
Ja precis, jag måste släppa en del av mina krav på mig själv. Har till och med börjat gråta för att jag "bara" fick B i betyg och inte A... helt sinnessjuk, jag vet! Men jag kunde inte hjälpa det. Blev bara så missnöjd över "endast" ett B liksom...
