Hejsan!
Skapar en tråd för alla oss som fick kämpa ett tag för att få ett plus på stickan, oavsett om det är genom IVF eller på naturlig väg. Vill gärna dela resan som gravid med andra som har varit i liknande situation. Spelar inte heller någon roll när BF är:)
Har försökt med ett syskon i ett och ett halvt år och blev gravid nu i augusti och BF 22 april!
Välkomna!
Jag har ont i HELA kroppen verkligen. SÅ det var en väldig smäll. Blå på ena handen, ont i revbenen på ena sidan, ont i kanten på livmodern (säkert diafragman som fick sig en smäll), ont i knäna och ont i ryggen haha haha
Nu börjar det lägga sig lite grann på dag 4 efter fallet.
Jag ringde in så snabbt värkarna hade lagt sig och de sa att det troligtvis inte var nån fara för dom ligger så inbäddade. Så länge jag inte blödde eller bebisen inte ville röra sig så var det ingen fara...
Tyckte dock den var lite seg och sådär så 2 timmar senare ringde jag igen och fick komma in. Allt såg bra ut då.
Sedan har jag upplevt det som om bebisen varit mkt mkt lugnare sedan fallet... och i går kväll så hade jag ingen känsla av att hen rörde sig på flera flera timmar. Kvällar och nätter är då det är mest aktivt annars. Försökte buffa på ALLA tänkbara sätt, drack stark saft, åt mackor, åt glass, låg på sidan, låg på rygg... ja ju name it!!
Då tänkte jag att moderkakan kanske fikc sig en törn så ringde in till förlossningen och de tyckte jag skulle komma in.
Så gjorde en ny kontroll. Läkaren sa att nu när det gått 4 dagar och allt ser bra ut behöver jag inte oroa mig för fallet mer!
Så nu ska jag försöka låta musklerna läka efter fallet och njuta av att det är sommar och snart är graviditeten slut ;)
Låter bra det! :)Förstår det, men passa på att njuta av att inte behöva göra något istället. Ta tillfället i akt och kolla lite bra serier eller pyssla om du gillar det. Själv håller jag på mycket med virkning och det var först idag jag fick chansen (och hade lust och ork) att göra det igen.
Jag har ont i HELA kroppen verkligen. SÅ det var en väldig smäll. Blå på ena handen, ont i revbenen på ena sidan, ont i kanten på livmodern (säkert diafragman som fick sig en smäll), ont i knäna och ont i ryggen haha haha
Nu börjar det lägga sig lite grann på dag 4 efter fallet.
Jag ringde in så snabbt värkarna hade lagt sig och de sa att det troligtvis inte var nån fara för dom ligger så inbäddade. Så länge jag inte blödde eller bebisen inte ville röra sig så var det ingen fara...
Tyckte dock den var lite seg och sådär så 2 timmar senare ringde jag igen och fick komma in. Allt såg bra ut då.
Sedan har jag upplevt det som om bebisen varit mkt mkt lugnare sedan fallet... och i går kväll så hade jag ingen känsla av att hen rörde sig på flera flera timmar. Kvällar och nätter är då det är mest aktivt annars. Försökte buffa på ALLA tänkbara sätt, drack stark saft, åt mackor, åt glass, låg på sidan, låg på rygg... ja ju name it!!
Då tänkte jag att moderkakan kanske fikc sig en törn så ringde in till förlossningen och de tyckte jag skulle komma in.
Så gjorde en ny kontroll. Läkaren sa att nu när det gått 4 dagar och allt ser bra ut behöver jag inte oroa mig för fallet mer!
Så nu ska jag försöka låta musklerna läka efter fallet och njuta av att det är sommar och snart är graviditeten slut ;)
Kan tyvärr inte njuta så mycket av det. Jag skulle gärna t ex måla mer eller lägga mer tid på odling. Men som det är nu kan jag inte prioritera det då hemmets "förfall" gör mig väldigt stressad. Vi har pratat mycket om arbetsfördelning och att jag behöver mer lugn och vila. Men mannen får inte riktigt till det. Han gör allt jag ber honom om, även om det tar tid ibland. Men det är som att han till viss del saknar egen initiativförmåga. Och om jag ändå behöver be om det mesta är det, trots trötthet och värk, enklare att göra det själv.
Hur löste/löser ni (och andra i tråden) det?
Jag tycker ditt sätt är rätt. Jag kör på samma. Skulle jag göra något jag vanligtvis inte brukar och "kan" t.ex. klippa gräs (bor på landet med enorm gräsmatta om man jämför med ett radhus) så skulle jag göra så gott jag kan och bli sur om mannen sen säger/kommenterar/frågar varför gjorde du så och inte sådär? Blir bättre om du börjat i den änden och sen gjort si så där osv.
Då är det inte så kul att "hjälpa till" eller underlätta. Därför tänker jag att han inte vill höra samma sak. Det är bara när han ska påbörja något t.ex. putsa fönster och jag märker att han har noll koll och tänker göra på ett väldigt ineffektivt sätt som jag kan upplysa honom om hur jag brukar göra.
Ibland frågar jag innan han ska göra något om han vill veta hur jag brukar göra och varför.
Man vill ju inte förstöra stämningen i onödan. Men i morse skulle han iväg med lillebror och ha med ersättning. Jag brukar koka upp vatten, kyla av till lagom temperatur, hälla upp i en termos, ta med småbrukare med uppmätt pulver och en nappflaska.
Så när jag upptäcker att han hällt upp kokande vatten i termosen och ska ta med måste jag ju fråga hur han tänkt.
Jag tänkte ta med en termos med kallvatten också och sen en termometer och på något sätt kyla ner det.
Här tänkte jag väldigt mycket men sa bar att jag kyler av vattnet medan du kan byta blöja och klä på er, så har du lagom temperatur i termosen och det är bara att hälla upp i flaskan sen.
Den 11e juni föddes äntligen vår dotter :)
Hade en väldigt lång å jobbig förlossning. Tillslut när jag inte stod ut med smärtan så ville jag ha epidural.. men tyvärr hjälpte inte den mig nå vidare.. fick panik för hade gått i 24 timmar med smärtsamma värkar så när krystfasen startade trodde jag aldrig att jag skulle klara av det. Var helt utmattad. Men en timme tog det å så var hon ute! Är så kär i henne å så lycklig. Men en skakig nybliven livrädd förälder såklart ;)
Min man har varit fantastisk i att göra allt hemma under både graviditet och i början när jag var fast i amning dygnet runt. MEN han ser inte att det är smutsigt, han störs inte av det på samma sätt, han gör saker på annat sätt än jag osv och det kryper i kroppen av det. Jag bestämde mig i början av vårt förhållande att jag inte skulle tjata och inte bestämma hur saker ska vara och göras. Mitt sätt är kanske inte rätt egentligen. Har försökt se det från andra sidan att hellre tvätten hamnar huller om buller i garderoben än att den ligger otvättad i tvättkorgen.
När det gäller saker ska göras har jag ofta sagt att denna veckan måste det och det göras så får jag stå ut med att det görs söndag kväll. Ibland säger jag bara att nu ska vi städa och så går han med på det. Sen att jag kanske bara orkade sortera posten under graviditeten så gjorde vi det ihop och det blev gjort.
Efter fem år ihop ser jag en stor förändring. Han reagerar snabbare, han gör det bättre och för inte så länge sen berättade han att det var en av sakerna han älskade med mig, att jag hade överseende med vissa saker och lät honom lära sig.
Det kan kännas fel att en vuxen man inte kan se när det behöver städas. Men måste inse att vi alla är olika och har våra brister. Han försöker verkligen och jag är tacksam över att det är en av hans största brister. Sen får jag träna på min brist att saker ska vara som jag vill.
Men vi körde ett tag en app där vi kunde lägga till att göra lista och inköpslista. De var synkade mellan telefonerna så skrev in vad som skulle göras och sen kunde den som gjorde det bara bocka av. Wunderlist tror jag den hette. Kanske kan vara en idé så vet din man vad som måste göras.
Den 11e juni föddes äntligen vår dotter :)
Hade en väldigt lång å jobbig förlossning. Tillslut när jag inte stod ut med smärtan så ville jag ha epidural.. men tyvärr hjälpte inte den mig nå vidare.. fick panik för hade gått i 24 timmar med smärtsamma värkar så när krystfasen startade trodde jag aldrig att jag skulle klara av det. Var helt utmattad. Men en timme tog det å så var hon ute! Är så kär i henne å så lycklig. Men en skakig nybliven livrädd förälder såklart ;)
Den 11e juni föddes äntligen vår dotter :)
Hade en väldigt lång å jobbig förlossning. Tillslut när jag inte stod ut med smärtan så ville jag ha epidural.. men tyvärr hjälpte inte den mig nå vidare.. fick panik för hade gått i 24 timmar med smärtsamma värkar så när krystfasen startade trodde jag aldrig att jag skulle klara av det. Var helt utmattad. Men en timme tog det å så var hon ute! Är så kär i henne å så lycklig. Men en skakig nybliven livrädd förälder såklart ;)
Den 11e juni föddes äntligen vår dotter :)
Hade en väldigt lång å jobbig förlossning. Tillslut när jag inte stod ut med smärtan så ville jag ha epidural.. men tyvärr hjälpte inte den mig nå vidare.. fick panik för hade gått i 24 timmar med smärtsamma värkar så när krystfasen startade trodde jag aldrig att jag skulle klara av det. Var helt utmattad. Men en timme tog det å så var hon ute! Är så kär i henne å så lycklig. Men en skakig nybliven livrädd förälder såklart ;)
