Kaniii skrev 2018-05-26 22:04:24 följande:
Hittade inget forum för relationer så det fick bli här.
Har varit tillsammans med min tjej ca 4-5 månader nu och det har känts bra för oss båda.
Dock vill hon ha ett öppet förhållande, men det vill inte jag. Dessutom blir jag lätt svartsjuk och det gör inte saken bättre.
Vi har diskuterat det och har lätt att prata med varandra. Hon nämner det som att ha en romans med någon vid sidan om och säger att hon känner sig begränsad om hon inte kan det.
Hon har frågat mig varför jag inte vill ha det. Väldigt svår fråga. Min känsla säger mig att jag absolut inte vill. Vill inte ens tänka mig henne med en annan man. Skulle känna mig mindre viktig för henne, skulle vara rädd att hon föredrar honom, att förlora henne osv... Kanske dålig självkänsla bara. Men rent logiskt ser jag inte något problem i det om vi fortsätter vara tillsammans och ha varandra som våra "riktiga" partners.
Tror dock ändå inte jag någonsin kommer kunna känna mig bekväm i ett öppet förhållande.
Hur tänker ni andra som är monogama och vill fortsätta vara det. Vad är er anledning att inte vilja ha öppet förhållande? Känner att jag behöver lite logiska argument som matchar min känsla.
Vi har även diskuterat lite var gränsen går. Vill ju inte stoppa henne från att umgås med andra män men var drar man gränsen? Har sagt att det inte skulle kännas bekvämt för mig om hon hade fysisk kontakt med en annan man, typ sex eller bara hålla handen. Att det är intentionerna som avgör främst. Umgås hon med mannen med förhoppningar om något mer eller pga kärlekskänslor känns det inte heller okej.
Tycker det är en svår situation, vill inte hon ska känna sig begränsad men vill inte det ska kännas fel för mig heller.
Jag tror tyvärr som flera andra att det är svårt för er att långsiktigt bli lyckliga ihop. Med grundläggande frågor tror jag inte att det går att ?vinna?, eller hitta rätt argument. Det kanske kan jämföras med att vilja ha barn/inte vilja ha barn eller något annat djupgående. Det kanske går att trycka undan sina känslor, försöka övertyga sig själv eller den andra etc, men blir ni båda verkligen lyckliga då?
Jag gjorde något liknande. Jag var runt 20 när jag insåg att monogami inte var min grej. När jag något år senare inledde nästa seriösa relation pratade jag och min partner mycket om bl a sex. Han såg det ungefär som du verkar se det, men han sa att han "gick han med på" att jag "fick" sexa med andra, både kvinnor och män, men han ville inte att jag skulle berätta om det. Vi var galet kära och lyckliga, och jag låg ett par gånger med någon annan. Ett par månader in i relationen fick han veta att jag de facto hade haft sex med någon annan. Han blev förkrossad och insåg att han hade sagt att det var okej utan att förstå hur det faktiskt skulle känna. Han var inte arg eller något, men insåg att om vi skulle ha en framtid skulle han inte kunna tänka sig att "dela mig" som han sa. Där och då var jag så jäkla kär att jag var villig att göra vad som helst. Jag försökte övertyga mig om att det skulle funka. Jag sa ok.
Vi hade det mycket bra på många sätt. Kära, lyckliga, bästa vänner.
Ibland hade vi diskussioner om sex och vi jämkade oss till något slags mitt emellan. Trekant med extra tjej, parklubb där jag hånglade med andra och lite hjälpande händer etc. Men ändå var det alltid så att vi båda var lite besvikna. Jag blev bitter ? han hade ju sagt ok först och ändrat sig när jag var för kär för att avsluta! Han blev besviken ? jag hade ju sagt ok och ändå föreslog jag och inledde och visade att jag ville med andra. En gång på parklubb sken hans känslor igenom, han förklarade att han visste att han inte hade någon ?rätt? att vara sårad och må dåligt över att se mig kyssa någon annan, men ändå kände han det. Ibland gick vi sönder ihop, antingen jag när jag kände att jag var hemsk och dum som inte kunde ?nöja mig? med bara honom som jag älskade så, eller han när han kände att han var knäpp som inte kunde känna sig trygg och säker utan gick på samhällsnormer om ägande.
Efter mycket hjärta och smärta och ytterligare några år bestämde vi oss för att testa ett öppnare förhållande. (Eller om jag är ärlig så här i efterhand var det snarare ett ultimatum från mig och han gick med på det). Det tärde oerhört på honom och hans smärta tärde på mig. Ett par år senare gjorde vi slut.
Han är fortfarande mitt livs stora kärlek. Jag önskar så att vi skulle kunna känt likadant kring detta. Vi försökte verkligen. Vi anpassade, diskuterade, letade kompromissen. Vi hittade lösningar som fungerade någorlunda för tillfället där ingen var jättemissnöjd, men vi hittade aldrig lösningen när båda var riktigt nöjda och lyckliga, sådär för resten av livet.
Åh, nu blir jag nostalgisk. Saknar. Längtar. Vi är vänner och vi har några gånger några år senare haft sex igen, men jag vet att det smärtar honom...
Jag ska aldrig mer kompromissa bort det.
