Skaffa barn själv

Ja klart. Är det stora problemet eller att killarna inte vill blin fäder? Jag upplever det som så

Mer kvinnor

Mitt problem har varit att mina killar antingen haft svårt att hålla kuken i byxorna eller som tex en har invaggat mig i en falsk trygghet om att vi var ett team där jag sedan på omvägar fått höra att han köpt lägenhet och sökt jobb på annan ort, efter 4 år tillsammans... En annan berättade alla mina hemligheter och allt känsligt jag berättat för honom för en gemensam bekant till oss som spred detta över hela stan.. Ingen har visat något av de här tendenserna

Jag förstår din barnlängtan (den kan ju vara så stark!), och jag beklagar att du haft sån otur i dina tidigare förhållanden.

Jag har själv två barn och lever tillsammans med deras pappa. Jag har också två nära vänner som har skaffat barn själva. Utifrån min och deras vardag kan jag bara säga att det verkar väldigt tufft att ha barn själv. För egen del skulle jag vara en betydligt sämre förälder om jag var själv, jag skulle inte ha samma ork och inte heller samma möjligheter att jobba deltid, och dela ansvar, glädje och problem. Men vi är alla olika! Det behöver ju inte vara samma för dig. Men jag skulle råda dig att noga fundera över hur du är som person och hur mycket du orkar.

Fundera också på vad som händer med barnet om något händer med dig. Det är ju lyckligtvis ganska ovanligt att föräldrar dör från sina minderåriga barn, men det händer ju. Det kan också röra sig om perioder av sjukdom eller dylikt. Barn med bara en förälder hamnar ju i en mer känslig situation. Det är vanligt att folk lättvindigt erbjuder hjälp och stöd, men finns det nån där när det verkligen gäller? Är det dessutom personer som du vill ha nära? Jag tycker inte alls att det var en tokig idé att prata med familj och andra närstående.

Vidare tycker jag inte att argument som att "en bra är bättre än två dåliga" etc är intressanta. Det är klart att det är så, men den viktiga frågan är ju huruvida en bra förälder är lika bra som två bra föräldrar. Jag tror inte det, men jag tror att det ändå kan vara tillräckligt bra.

Innan jag fick barn själv var jag klart positiv till att kvinnor skaffar barn själva. Nu är jag betydligt mer tveksam, som du märker. Helt enkelt för att föräldrarelationerna är så oerhört viktiga och fina! Jag vet inte om du är det minsta intresserad av det, men jag kan tänka mig att ett bra alternativ vore att skaffa barn med ex en vän och bo i närheten av varandra. Det kanske finns alternativ där barnet får ha två föräldrar, även om dessa inte lever i en kärnfamilj?

Hur du än gör, så önskar jag dig allt gott och lycka till!

Jag förstår din barnlängtan (den kan ju vara så stark!), och jag beklagar att du haft sån otur i dina tidigare förhållanden.

Jag har själv två barn och lever tillsammans med deras pappa. Jag har också två nära vänner som har skaffat barn själva. Utifrån min och deras vardag kan jag bara säga att det verkar väldigt tufft att ha barn själv. För egen del skulle jag vara en betydligt sämre förälder om jag var själv, jag skulle inte ha samma ork och inte heller samma möjligheter att jobba deltid, och dela ansvar, glädje och problem. Men vi är alla olika! Det behöver ju inte vara samma för dig. Men jag skulle råda dig att noga fundera över hur du är som person och hur mycket du orkar.

Fundera också på vad som händer med barnet om något händer med dig. Det är ju lyckligtvis ganska ovanligt att föräldrar dör från sina minderåriga barn, men det händer ju. Det kan också röra sig om perioder av sjukdom eller dylikt. Barn med bara en förälder hamnar ju i en mer känslig situation. Det är vanligt att folk lättvindigt erbjuder hjälp och stöd, men finns det nån där när det verkligen gäller? Är det dessutom personer som du vill ha nära? Jag tycker inte alls att det var en tokig idé att prata med familj och andra närstående.

Vidare tycker jag inte att argument som att "en bra är bättre än två dåliga" etc är intressanta. Det är klart att det är så, men den viktiga frågan är ju huruvida en bra förälder är lika bra som två bra föräldrar. Jag tror inte det, men jag tror att det ändå kan vara tillräckligt bra.

Innan jag fick barn själv var jag klart positiv till att kvinnor skaffar barn själva. Nu är jag betydligt mer tveksam, som du märker. Helt enkelt för att föräldrarelationerna är så oerhört viktiga och fina! Jag vet inte om du är det minsta intresserad av det, men jag kan tänka mig att ett bra alternativ vore att skaffa barn med ex en vän och bo i närheten av varandra. Det kanske finns alternativ där barnet får ha två föräldrar, även om dessa inte lever i en kärnfamilj?

Hur du än gör, så önskar jag dig allt gott och lycka till!

Hur gör en helt normal kille som längtar o känner samma sak? Längtar efter att träffa fröken rätt och få barn.

Det är inte så lätt att åka till Danmark för en kille.

Numera så behöver du ju faktiskt inte ens resa till Danmark för att insemineras som ensamstående utan det går att göra i ditt egna landsting. Men visst, köerna kan vara långa.

Tack så mycket! :)

För min del finns inga manliga singelkompisar som vill ha barn och att skaffa barn med en främling känns olustigt då man ska kunna ha ett samarbete och lämna bort det finaste man har till någon man inte känner, komma överens om bostadsort och uppfostringsmetoder. Även det ekonomiska kring barnet.

Om jag får fråga, hypotetiskt, tycker du att det verkar så jobbigt att om du inte hade träffat din man och ej heller någon annan man, hade du hellre velat leva hela ditt liv utan barn än att skaffa barn själv?

Jag som har ett barn från en relation och barn ensam upplever tvärtom att det är mycket mycket enklare att vara ensam med ett litet barn. Jag har även en bekant som fick första barnet ensam (ofrivilligt) och andra barnet i en fantastisk relation och hon var chockad över hur det kunde vara så mycket jobbigare att få barn i en relation än på egen hand, särskilt som det var en bra relation.

Hon och jag diskuterade det rätt mycket, och vi kom fram till att det som är jobbigt med att vara två är att man hela tiden behöver hantera en vuxenrelation utöver sig själv och barnet, är man själv tar man alla beslut och har allt ansvar. När man inte får mer än ett par timmars sömn i stöten är det skönt att slippa ta hänsyn till andra än sig själv och barnet.

Däremot håller jag med om att det är viktigt att fundera på vad som händer om man själv inte orkar, att ha en plan för att inte hamna där men även att ha funderat på vad som händer om den inte funkar.