Skaffa barn själv

Jag förstår din barnlängtan (den kan ju vara så stark!), och jag beklagar att du haft sån otur i dina tidigare förhållanden.

Jag har själv två barn och lever tillsammans med deras pappa. Jag har också två nära vänner som har skaffat barn själva. Utifrån min och deras vardag kan jag bara säga att det verkar väldigt tufft att ha barn själv. För egen del skulle jag vara en betydligt sämre förälder om jag var själv, jag skulle inte ha samma ork och inte heller samma möjligheter att jobba deltid, och dela ansvar, glädje och problem. Men vi är alla olika! Det behöver ju inte vara samma för dig. Men jag skulle råda dig att noga fundera över hur du är som person och hur mycket du orkar.

Fundera också på vad som händer med barnet om något händer med dig. Det är ju lyckligtvis ganska ovanligt att föräldrar dör från sina minderåriga barn, men det händer ju. Det kan också röra sig om perioder av sjukdom eller dylikt. Barn med bara en förälder hamnar ju i en mer känslig situation. Det är vanligt att folk lättvindigt erbjuder hjälp och stöd, men finns det nån där när det verkligen gäller? Är det dessutom personer som du vill ha nära? Jag tycker inte alls att det var en tokig idé att prata med familj och andra närstående.

Vidare tycker jag inte att argument som att "en bra är bättre än två dåliga" etc är intressanta. Det är klart att det är så, men den viktiga frågan är ju huruvida en bra förälder är lika bra som två bra föräldrar. Jag tror inte det, men jag tror att det ändå kan vara tillräckligt bra.

Innan jag fick barn själv var jag klart positiv till att kvinnor skaffar barn själva. Nu är jag betydligt mer tveksam, som du märker. Helt enkelt för att föräldrarelationerna är så oerhört viktiga och fina! Jag vet inte om du är det minsta intresserad av det, men jag kan tänka mig att ett bra alternativ vore att skaffa barn med ex en vän och bo i närheten av varandra. Det kanske finns alternativ där barnet får ha två föräldrar, även om dessa inte lever i en kärnfamilj?

Hur du än gör, så önskar jag dig allt gott och lycka till!

Jag fattar verkligen, det ska så klart mycket till om man ska försöka få barn tillsammans. Och så ska det ju vara tycker jag.

Du får gärna fråga :) Tyvärr vet jag inte om jag kan ge dig ett bra svar, just för att det är en hypotetisk situation och det är svårt att föreställa sig hur man hade tänkt om livet hade varit så pass annorlunda. Innan jag träffade min man var jag också bara lite vagt intresserad av barn och såg det som något i en diffus framtid. Sen växte längtan fram, men den har ju på något vis alltid varit relaterad till honom och till oss. Jag känner också att han är en viktig del av min relation till barnen, så det är svårt att tänka bort. Om jag föreställer mig att jag skulle ha varit själv med barn så ser jag att jag skulle haft en stor glädje i dem, och mycket kärlek. Så klart. Jag känner också en sorg över att de inte skulle ha en pappa, men det är såklart relaterat till min nuvarande situation. Jag tror att jag skulle vara en tröttare förälder med mindre tålamod, och vet inte hur jag skulle kunna få ihop livet tidsmässigt. Men det hade jag ju å andra sidan inte haft nån aning om, om jag hade övervägt att få barn själv. Det är ju tankar som jag har nu, i relation till de barn som finns.

Jag har själv inga syskon och min pappa dog när jag var tolv. En stor del av mitt liv har det alltså varit jag och min mamma. Jag har alltid varit lite avundsjuk på större familjer och velat ha det så själv. Så kanske skulle jag känna att om jag skulle ha barn själv så skulle jag reproducera något som jag själv inte har varit tillfreds i. Att jag känner så har så klart inte bara med familjeformen att göra, och jag tror verkligen inte att det alltid är negativt att inte ha syskon eller att vara en liten familj. Men för mig personligen skulle det nog ändå spela roll.

Samtidigt blir ju inte livet som man tänker sig, och det är ju möjligt att jag hade omvärderat hur jag tidigare hade tänkt.

Men det är ju inte svar på din fråga! Svaret är, kort och gott, jag vet inte. Jag har svårt att se att jag skulle göra det, men jag vet helt enkelt inte.

Mitt bästa råd är kanske att hänga med barn och barnfamiljer så mycket du kan ett tag (om det finns några i närheten), då får du något mer konkret att ta ställning till. Försök ta det lugnt och se till att du mår bra, så vet du nog vad du vill så småningom.

Intressant perspektiv! Men jag undrar, är en relation som hela tiden måste "hanteras" och tas hänsyn till verkligen en fantastisk relation? I mina öron låter det som en skitjobbig relation till en person som kräver mycker mer än hen ger.