Ångrar namn!

Därför att det låter precis likadant på svenskengelska..

Jag hade en klasskamrat på högstadiet som hade ett annat namn upp tills hon var 4 år, tyckte det var lite underligt själv, men jag antar att det inte gör så mycket. Visst, det kanske är konstigt i början, och när ett barn är så pass stort att det kan kommunicera så känns det nästan som att man måste få ett "ok" från deras håll (fast 2 år är ganska annorlunda 4 år), men senare i livet minns man väldigt lite från den åldern.

Om ni inte byter namn på honom så är det enda ni "måste" göra att bestämma er. Antingen uttalas hans namn på ett visst vis eller så skiftar det beroende på vilket språk man pratar. Att barn på förskolan blir förvirrade av att han säger det engelska uttalet lär inte fortsätta för evigt, om han skiftar mellan det svenska och det engelska uttalet så kommer han så småningom att förstå när han använder vilket uttal.

Fast, jag förstår inte alls din mans problem med att du kör på svenskt uttal? Min man är australiensare och våra barn har namn som uttalas olika på svenska och engelska. Jag kör alltid på det svenska uttalet om jag pratar svenska eller tilltalar dem. Min släkt uttalar den svenska versionen. Min man uttalar på det engelska sättet, och hans släkt med. Hade blivit väldigt irriterad om han haft synpunkter på mitt uttal...

Inga problem för barnen heller att namnen uttalas olika.

Kan ju nämna att jag själv har ett namn som uttalas olika på svenska och finska, och har inga problem med att pappa säger den svenska versionen, och mamma den finska.

Våran dotter heter Elisa - jag säger det även så. Mannen säger Elajsa. Sonen heter Philip - och jag säger ju då svenska Filip, medan mannen säger Phillip. Vi har faktiskt Isak som favoritnamn på bebisen i magen - och ja, då blir det ju både Isak och Ajsäk.

Om ni är överens nu så byt.Gör väl inget.han är ännu liten.

Tänkte bara förtydliga, det är alltså inte ATT jag använder svenskt uttal som stör honom, utan det är det svenska i-ljudet som han ogillar. Sedan kommer jag från västkusten så jag och släkten i:ar väl värre än många andra.

...och? Jag stör mig på att australiensare aldrig uttalar R om det är mitt i ett ord, eller i slutet av det. Men så pratar dom, och nu har jag valt en australiensisk man och får stå ut med det. På samma sätt får ju din man stå ut med hur du uttalar i, för han valde ju att vara med dig.

Jag tycker det behöver inte vara ett problem. Du uttalar namnet som du uttalar det och han uttalar det på annat sätt. Det är säkert inget problem för barnet! Jag tycker det vore den bästa lösningen. Pappan får vänja sig att du uttalar det som du gör. Enda alternativet vore att ni båda uttalar det engelskt. Men då kommer omgivningen ändå att säga Isak på svenska, så det är egentligen onödig.

Det här problemet är JÄTTEVANLIGT! :)  Nu vill jag inte säga vad min son heter då det är ett mera ovanligt namn. Men han har irländsk pappa och hans namn är engelsk, och jag trodde också att det inte finns skillnad i uttalet. Märkte, precis som du, att det finns. Min son har fått leva med att folk missförstår, vissa förstår ett annat svenskt namn, andra tror att det är ett tjejnamn. Sonen är 30 nu och han är fortfarande nöjd med sitt namn. Han uttalar det SJÄLV olika, beroende vem han pratar med. Det är inget stort problem för barnet!

Har sett det hos vänner och bekannta. En halv-engelsk familj som ville döpa dottern till Lucy, till slut blev det "Lussy" för att underlätta uttalet. Jag höll inte med, tycker fortfarande det blir fel. Har inte kontakt längre, men hon har säkert vant sig. Och en annan halv-arabisk familj som letade efter ett namn som funkade i båda språk. Det blev Youcef. Fast, det låter ju inte exakt som Josef heller. Eller en svensk-kinesisk familj som döpte sonen till Mio. Det lär inte heller uttals likadant. ;)

Det är hans problem! Är själv invandrare - man vänjer sig. Jag störde mig också på nåt ljud i början, men man vänjer sig, det blir naturligt.

Bara han inte heter Jerker, så..... ;)   

Det fanns en kille som hette det när jag läste engelska på universitetet. Och han var lite nervös när en amerikansk lektor kollade närvaro. Men han uttalade det fint, svenskt. Och killen andades ut och sa "I was afraid you were going to say something else."

Haha, det är ju ännu mer fånigt! Om han bor i Sverige så får han nog allt ta o vänja sig.

Min man är också engelsspråkig och vi hade stora problem med att komma överens om namn. Vi har väldigt olika smak och helt olika referenser. För oss var det viktigt att namnet uttalades så likt som möjligt men vi (mest jag) ville helst ha ett svenskt namn. Nu har sonen ett gammalt svenskt namn som inte finns som namn i makens hemland men som hans familj och kompisar inte har haft några problem alls att uttala rätt. Jag och sonen är helnöjda, men maken säger att han önskar att vi valt ett annat namn (han pratar bara om namn som jag hatar dock så de har aldrig varit aktuella och det namn sonen har var makens idé från början). Ett namnbyte har alltså inte varit aktuellt här, men om ni båda är överens om ett annat namn så tror jag inte att det är försent. Det blir lite konstigt först, men både ni, sonen och omgivningen vänjer sig.

Annars är det nog din man som får lov att vänja sig vid att höra det svenska uttalet så länge ni bor i Sverige. Även om ni använder det engelska så kommer dolk här att missuppfatta.

Du säger att du ?känner dig som en tönt? om du använder det engelska uttalet, men vad vill du? Vill du använda det engelska men känner dig töntig? Vill du använda det svenska men inte bli osams med sin man?

Men han visste väl det från början..?

Byt namn på barnet då?

Ett alternativ kanske vore att kalla honom/byta till "Zach/Zachary" istället? Snarlikt Isaac/Isak, men ni slipper det där I:et som kanske är det som ställer till det mest i uttalet :) 

Så alternativet är att ni byter namn. Det är ju lite märkligt att ni inte kunde finna ett namn som uttalas lika på bägge språken, typ Ian eller John eller Carl

Eller hitta ett smeknamn som fungerar för er bägge. Men följaktligen ska ju barnet väga upp och ha namnet resten av livet.