Som tråden säger : vi som börjat med utredning. Tänkte att vi kan finnas o stötta varandra här och komma med massa gott pepp och dela erfarenheter.
Jag och min sambo ska faktiskt just idag iväg på utredning. Jättenervöst och jag håller på att krypa ur skinnet typ.... Försökt i 1 år så ska samtidigt bli skönt att få hjälp såklart.
Hej! Hoppar gärna in här dock inte börjat var utredning än skickade in hälsodeklarationen för någon vecka sedan.
För att göra en lång historia kort är jag och min man 34 samt 35år och försökt 4år.
Ett tidigt missfall i v5-6 efter 19 försök och i september förra året fick jag operera bort ena äggledaren pga ett utomkvedshavandeskap :(
Hur lång tid fick ni vänta med utredning efter att ni skickat in hälsopapperna?
Är både upprymd och livrädd. Känns skönt att vi tagit första steget till utredning!
kramar alla härinne som kämpar <3
Välkommen! Vi skickade inte heller in några hälsopapper utan ringde och fick en tid ca en månad framåt. När vi kom dit fick vi lämna lite hälsouppgifter muntligt som läkaren skrev ned. Sedan en gynundersökning. Jag fick lämna blodprov veckan efter och veckan efter det spolning.
Hur kommer det sig att ni väntat så länge med att söka hjälp? Jag hade nog inte klarat mycket längre än ett års försök, höll på att bli tokig!
Välkommen in! Vi skickade inte in någon hälsodeklaration utan tog med den dit på första besöket. Läkaren kikade igenom den och sedan ett VUL+ spolning av äggledare. Nästa steg är spermaprov och återbesök och sumering.
Helt ny i tråden och kommer under våren kontakta gyn för en utredning. Jag fyller snart 40 och vi har ett barn sedan tidigare. Jag vill fråga er som har erfarenhet kring detta om vad man kan förvänta sig, vilka tester gör man, vad kan man få för slags hjälp osv?
Eftersom vi har barn får vi så klart inte IVF men jag vet inte hur det är med inseminering. Vad kan man annars få hjälp med, en spolning t ex, stimulerande hormoner..? Jag vet inte alls vilka hjälpmedel som finns för infertila annars!
Så smart, så har jag också tänkt :) Försöka se alla fördelar och "njuta" av att vara barnfri ett tag till, kunna lägga allt mitt fokus på tävlingshundarna oså!
Hej alla fantastiska kvinnor som kämpar!
Så glad att detta forum finns, så skönt det är att läsa om andra i samma eller liknande situation. Idag har jag en riktig skitdag och kan bara inte sluta gråta över detta dock. Har verkligen försökt att vara positiv och gjort allt som man läser att man -ska- göra som ofrivilligt barnlös, bokat resor, tränat, testat nya fritidsintressen, dragit ner på kaffe och alkohol, arbetat med mig själv genom samtal med psykolog, tagit alla vitaminer som rekommenderas, umgåtts med vänner, och så vidare i all oändlighet. I början av sommaren har det gått två år sedan vi började försöka och det är så jäkla lång tid?! Jag var 28 när vi bestämde oss för att försöka bli gravida och nu är jag 30 och inte ett skit har hänt. Känns som tiden bara rinner iväg och kompisar och alla släktingar får barn och vi står och stampar på samma ställe. Droppen var när jag på självaste julafton fick mens, efter att ha fått flera frågor om när det är dags för oss, och tips som att vi inte ska vänta för länge, och såklart var omgiven av barn, bebisar och gravidmagar. Började gråta så fort vi kom hem och kändes som att tårarna aldrig slutade rinna.
Förlåt för ett riktigt sorgligt och icke pepp inlägg men vissa dagar är helt enkelt bara skitdagar och behövde skriva av mig lite. Hoppas att ni andra mår bättre än mig, och att ni får en fin söndag!
Hej alla fantastiska kvinnor som kämpar!
Så glad att detta forum finns, så skönt det är att läsa om andra i samma eller liknande situation. Idag har jag en riktig skitdag och kan bara inte sluta gråta över detta dock. Har verkligen försökt att vara positiv och gjort allt som man läser att man -ska- göra som ofrivilligt barnlös, bokat resor, tränat, testat nya fritidsintressen, dragit ner på kaffe och alkohol, arbetat med mig själv genom samtal med psykolog, tagit alla vitaminer som rekommenderas, umgåtts med vänner, och så vidare i all oändlighet. I början av sommaren har det gått två år sedan vi började försöka och det är så jäkla lång tid?! Jag var 28 när vi bestämde oss för att försöka bli gravida och nu är jag 30 och inte ett skit har hänt. Känns som tiden bara rinner iväg och kompisar och alla släktingar får barn och vi står och stampar på samma ställe. Droppen var när jag på självaste julafton fick mens, efter att ha fått flera frågor om när det är dags för oss, och tips som att vi inte ska vänta för länge, och såklart var omgiven av barn, bebisar och gravidmagar. Började gråta så fort vi kom hem och kändes som att tårarna aldrig slutade rinna.
Förlåt för ett riktigt sorgligt och icke pepp inlägg men vissa dagar är helt enkelt bara skitdagar och behövde skriva av mig lite. Hoppas att ni andra mår bättre än mig, och att ni får en fin söndag!
Tack! :) okej ser väll olika ut i kommunerna antar jag. Varje gång vi tänkt tanken har vi blivit gravida =/ efter missfallet blev jag väldigt deppad och orkade inte riktigt ta tag i det då sedan flöt de liksom på man sköt upp det. Nu i somras sa vi att vi tar de efter sommaren och vips var vi gravida igen men slutade ju inte så bra. Har nu läkt först i 3 månader och började försöka igen i december så sa vi om de inte tar sig nu i december så skickar vi in papperna. Så nu har vi gjort de.
Vet flera som försökt flera år och till slut blivit gravida på egen hand så har väll tänkt de händer säkert oss också hoppas verkligen inte jag får ångra att vi väntat så länge :(