Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Jag tycker att en del saker är rätt intressant med diskussionen, speciellt i samhället (kanske lite mindre här). Men det verkar som om det finns ett par nämnare som är vanligare gemensamma än andra i frågan i att skaffa barn. Förutom analogier, avhandlingar som jag läst och artiklar (som typ denna www.fokus.se/2013/12/ifragasatt-frihet/) så ser jag även i mitt umgänge vilka det är som väljer vad.

Personer som anser sig ha rika liv är mer benägna att inte skaffa barn. Inte sällan är det personer som forskar/doktorerar, är kulturellt intresserad, reser för att upptäcka och inte för att sola, har många djupa intressen etc. Det är även ofta personer som är engagerade i miljö- och samhällsfrågor, och inte minst personer som ser empati och medmänsklighet som något större än bara empati för sin egen avkomma. Exempelvis:

"Han svarar att han bland annat åkt till Afghanistan för att försöka göra skillnad för någon annan än sig själv ? och han tänker ofta att han som barnfri kan verka i sammanhang som kommer andra till del. Han kan utsätta sig för saker som han antagligen inte skulle vilja om han hade ett barn väntande hemma. »Jag ser också en insats som hjälper en grupp utsatta människor som mer meningsfull än att föda upp ett privilegierat barn med hyfsat välordnat liv till min egen avbild«, skriver Fredrik Wass.

? De jag pratat med säger att den största anledningen att skaffa barn är att man kan skapa en avbild av sig själv. De talar om det som en positiv sak att göra. För mig låter det väldigt egocentriskt. Jag är inte alls intresserad av att skapa en person, forma en människa.

Argumentet att det är en god gärning för allmänhetens skull, fungerar om man betraktar det ur ett nationalekonomiskt perspektiv, alltså om man bara ser till det svenska samhället.

? Men inte om vi ser till hela världen. Jorden behöver inte fler människor"

Jag tror att det kanske är därför som de med barn inte anser att de utan har ett liv. De kanske inte hade särskilt djupa liv själva innan de skaffade barn. De kanske enbart kände empati först när de fick barn, och de kanske först då även ägnade sig åt något annat än sig själva. Jag får exempelvis ibland kommentaren att vadå, innan barn var man vara ute och rände och festade, och hur djupt är det?
Själv känner jag bara att vem fasen säger att det är vad barnfria gör? Om det är deras minnen av barnfria liv förstår jag att de upplever sitt liv som innehållslöst. Själv är jag engagerad i många organisationer och många frågor, och vill jag koppla av från det och göra något för min skull blir det ofta konserthuset, teater, museum och annat som ändå känns både kul och givande. Saker som öppnar förståelse och empati. Sådant som gör att jag kan vidga perspektiven från mig själv och eventuell spegelbild av mig själv.

De allra allra flesta människor anser inget speciellt om barnlösa förutom när de börjar sätta sig på höga hästar och tycka att de är ädlare för att de inte skaffar barn, eller när de börjar spy ur sig saker som att "barn är motbjudande" (TS)

Fast det stämmer inte alls, mina barnlösa vänner har ofta blivit ifrågasatta (utan att ens prata om det själv) varför de inte vill ha barn. 
Det har inte räckt med att de frågat varför, de som frågat har inte varit nöjda med svaret, alla svar har varit ej godkända.

De är, rent ut sagt, för djävligt trötta på detta ifrågasättande, inte för att de basunerar ut sitt beslut, men när de närmade sig 35-40 och fortfarande inte skaffat barn, så började frågorna blir mer och mer intima.

Nu är de över 50 hela gänget, och nu kommer kommentarerna "så ensam du kommer bli".

Det är klart att det finns många som är oförskämda på olika sätt, det är bara att läsa Magdalena Ribbings spalt och förfasas. Kan även gälla nyfikna frågor om inkomst, hus etc. Men det betyder inte att majoriteten anser något särskilt om människor som är barnlösa. Det känns mer som att många barnfria vill känna sig speciella på något sätt.

Det är inte säkert att ditt barn kommer att ta hand om mig när jag är gammal.

Däremot vet jag att jag alltid har haft jobb, betalat skatt och väldigt sällan (något enstaka besök på vårdcentral) kostat något i skattepengar. Jag ligger ganska starkt på plus, och kommer nog att ha burit mina egna kostnader rätt väl när jag sedan är gammal och kräver mer vård.

Förutom det har jag jobbat ihop kombinerat med att spara ihop till min pension själv.

Om jag däremot hade valt att skaffa barn hade jag kostat samhället betydligt mer. Olika bidrag, föräldrapenningar, ledigheter, VAB och subventioner hade krävt en hel del skattepengar, och beroende på hur mycket jag jobbat samt tjänat kan jag ha kostat staten mer än vad jag tjänat in. Förutom det är det också vanligare att hemmamammor eller deltidsmammor kräver garantipension av staten som gammal.

Ja, kanske många tänker då, men mina barn är ju en ofantlig resurs för samhället, så det spelar ingen roll om jag eller de kostar en del. Kanske, men vi vet inte ens om ditt barn kommer att bli en produktiv medborgare, eller bara en belastning för samhället.

Och om ditt barn i sin tur skaffar barn kommer kanske hen också, att med alla bidrag och subventioner etc, att kosta mer än vad de tjänar in, och således finns det ingen investering att tala om. Kanske bara en dålig investering.

Det är inte säkert att ditt barn kommer att ta hand om mig när jag är gammal.

Däremot vet jag att jag alltid har haft jobb, betalat skatt och väldigt sällan (något enstaka besök på vårdcentral) kostat något i skattepengar. Jag ligger ganska starkt på plus, och kommer nog att ha burit mina egna kostnader rätt väl när jag sedan är gammal och kräver mer vård.

Förutom det har jag jobbat ihop kombinerat med att spara ihop till min pension själv.

Om jag däremot hade valt att skaffa barn hade jag kostat samhället betydligt mer. Olika bidrag, föräldrapenningar, ledigheter, VAB och subventioner hade krävt en hel del skattepengar, och beroende på hur mycket jag jobbat samt tjänat kan jag ha kostat staten mer än vad jag tjänat in. Förutom det är det också vanligare att hemmamammor eller deltidsmammor kräver garantipension av staten som gammal.

Ja, kanske många tänker då, men mina barn är ju en ofantlig resurs för samhället, så det spelar ingen roll om jag eller de kostar en del. Kanske, men vi vet inte ens om ditt barn kommer att bli en produktiv medborgare, eller bara en belastning för samhället.

Och om ditt barn i sin tur skaffar barn kommer kanske hen också, att med alla bidrag och subventioner etc, att kosta mer än vad de tjänar in, och således finns det ingen investering att tala om. Kanske bara en dålig investering.

Fast det håller jag nog inte med om, just när det gäller barn så är det många som har åsikter,
Ifrågasätter du folks val av boende, deras inkomst, bara sådär? Nej, jag misstänker det.
Jag har själv mött detta (inte som fråga) ifrågasättande om barn eller inte barn. Som barnlös (vilket jag var rätt länge) och även som åskådare.
Mitt intryck är att vissa saker har man tydligen rätt att ifrågasätta (OBS inte fråga), det är när folk väljer aktivt att inte skaffa barn, folk som väljer att avstå från alkohol och folk som avstår från animaliska produkter.

Duktigt! Fortsätt gärna så. Men betänk att om Sverige skulle gå en dystrare framtid till mötes så är det inte säkert att dina extra slantar kommer kunna köpa dig den trygghet som barn för det mesta kan ge.

Det är ganska äckligt förresten att du mäter människovärde i produktivitet, med en sån människosyn så är det helt rätt livsval du gör.

Fast det håller jag nog inte med om, just när det gäller barn så är det många som har åsikter,

Ifrågasätter du folks val av boende, deras inkomst, bara sådär? Nej, jag misstänker det.

Jag har själv mött detta (inte som fråga) ifrågasättande om barn eller inte barn. Som barnlös (vilket jag var rätt länge) och även som åskådare.

Mitt intryck är att vissa saker har man tydligen rätt att ifrågasätta (OBS inte fråga), det är när folk väljer aktivt att inte skaffa barn, folk som väljer att avstå från alkohol och folk som avstår från animaliska produkter.