Vattenavgång v.18

Ännu en dag har gått.

Jag tog mig isf förbi den här tvåveckorsgränsen som jag har varit sååå rädd för.

Så klart att igår (4h innan det hade gått två veckor sen vattnet gick) så började sammandragningarna igen. De ville inte sluta heller och ut kom blod flera gånger sen även bruna flytningar. De höll på säkert till tolv inatt. Jag låg och försökte fokusera på annat för att lugns ner kroppen och sammandragningarna. De försvann över natten och idag vågar jag inte ens gå upp ur sängen knappt.

Igår satt jag upp på dagen och körde även bil. Tänkte att det skulle vara lugnt men det verkar som att ligga ner helt är det bästa för kroppen. Jag fick säga åt min pappa idag att hjälpa mig skjutsa min äldsta dotter till skolan och även hämta henne sen så att jag bara kan ligga hela dagen och vila min kropp så den kanske får lite tid att läka.

Är såååå jobbigt när det börjar spänna i magen. Man kan inte koncentrera sig på annat och man blir helt frånvarande, det bara kommer kalla kårar över hela kroppen!

Min sambo som numera inte finns där skriver massor med negativa sms och verkar som att han gör ALLT för att jag ska bli stressad. Fick därav sitta och åka O hämta en bur i en timme för annars "ryker" barnens hamster sa han. Orkar inte att han ska hålla på nu.

Han gjorde även en anmälan på mig nu för att han inte anser mig kunna ta hand om mina barn för att jag inte ville göra en abort M.m. Däremot har han i anmälan spelat på andra saker antagligen som jag inte fått veta än. Så ska sitta på tre samtal med soc tack vare honom. Precis vad man inte behöver nu när man ska ta det som mest lugnt.

Jag har känt puffar från magen igår och idag. Det är lika mysigt varje gång :)

I morgon bitti ska jag på undersökning igen. Jag är ganska säker på att det inte har fyllts på med något fostervatten än då livmodern fortfarande känns väldigt hård :/

Jag hoppas iaf på att kunna se könet denna gång.

Jag drömde igår natt om att jag födde en flicka , men hon måste ha varit född runt vecka 33. Fick panik när de inte tänkte hjälpa henne för att det var för tidigt, men hon öppnade sina ögon och låg och tittade på mig och andades så fint.

Usch vad ledsamt att du ska behöva ta sånt från honom nu. Han borde ju stötta dej, ni är ett team tillsammans. Det är erat barn ihop. Finns det någion kurator som ni kan få prata med tillsammans för att reda ut varför han gör såhär helt plötsligt?

Det är stor risk men barnet måste inte bli skadat av det föds tidigt. Känner en som är född precis vid gränsen och bara har astma som men.

En sak måste jag bara säga att din man och doktorerna kommer att få skämmas om barnet klarar sig och föds. För att de ville att du skulle göra abort.

Jag har varit i den situationen att doktorerna sa gör abort så fort som möjligt pga en sjukdom. Men jag ville inte. Barnet föddes helt frisk och jag blev helt återställd direkt. Doktorerna skämdes så de ville inte ens se barnet eller titta mig i ögona efteråt.

Ja. Oj, det var verkligen tur att du stod på dig. Sa de någonting efteråt?

Jag har nästan gjort abort en gång pga att det inte fanns minsta lilla chans att det fanns något foster kvar i livmodern. Tre utlåtanden av tre olika läkare.

Hon fyller 6 år snart <3

Själv så föddes jag i v.28 för 31 år sen. Lite över 1000 gram vägde jag. Jag har varken fått nån sjukdom , allergier eller andra problem. Frisk som en nötkärna. På den tiden var det väl inte så stor chans att jag skulle överleva. Men fick jag bestämma själv så hade jag gjort allt för att få en chans att leva.

Idag har utvecklingen gått så mycket framåt och de som föds idag tidigare än så även har chanser till ett mycket bra liv.

Hursomhelst så skulle jag aldrig klara av att ta bort ett barn så här sent. Visst , det finns de som inte är starka nog att gå i ovisshet och vänta, men ovissheten för mig om jag själv skulle göra en abort skulle vara så mycket värre.

Jag är glad för varje dag som jag får känna den här lilla personen i min mage.

Jag kan väl få vara glad så länge det varar. O inte behöva känna att det skulle vara något fel i det. Jag är ändå mycket väl medveten om den lilla chansen som finns, men jag mår bäst av att vara positiv i den möjligaste mån det går.

Så har gärna de positiva läkarna som låter glada för allt som är bra än de som låter som om de är på en begravning O säger typ "jaa, hjärtat slår ju iaf" sen tittar de sorgset på en.

Medans de positiva säger: ååh här ser du hjärtat som slår så fint, lungorna O hjärnan ser toppen ut m.m.

Med andra ord så har liten det bra därinne i magen nu och vi puffar på varandra om dagarna.

Oj vad fantastiskt! Ibland har läkarna fel. Jag är nog lite som du att hoppet finns ändå där fast det ser omöjligt ut.

Förstår precis vad du menar med att läkarna ser liksom bara negativt på situationen. Enligt deras böcker och mallar så ska det inte sluta väl. De kan inte se med dom ögonen som vi mammor kan som glädjs över att tex hjärtat slår.

Nej. Läkarna sa ingenting efteråt. De tittade bara ner och undvek mig.

Var på skrapning efteråt för att ta en viktig prov för att kolla om min sjukdom i livmodern var kvar. Och innan skrapningen så sa jag till läkaren att jag kan väl bli med barn efter skrapningen? för vi vill ha fler barn i framtiden. Läkaren svarade sånt ska du inte ens tänka på. Blev så ledsen efteråt. Hur kan en läkare uttala sig så negativt? Utan att ha tagit provet och fått ett svar från den först.

Hon tog ju bort vår glädje och tro att allting ska bli bra.